sarahellstrom

Cancerbaksmällan - del 3

Identitet.

Idag är det två år sedan jag stod i duschen på sjukhuset och schamponerande håret, då det plötsligt var hårtussar överallt. Minns att jag satt på duschstolen och slet bort tussar i ren frustation, samtidigt som jag skrattade för att hela upplevelsen var så absurd. Soptunnan inne i mitt badrum på sjukhuset belamrades med en stor hög av hårtussar. I tid var detta precis när min andra cellgiftsbehandling skulle dra igång och jag ville väl ändå tro mig vara mentalt redo att bli skallig, men där hade jag fel. Det var så lätt för omgivningen att säga ''det är bara hår, det växer ut'', en mening som fick mig att känna mig löjlig. Löjlig för att det bara handlade om mitt hår och mitt utseende, jag hade ju liksom liiiite värre saker att oroa mig över. 

Jag var ändå snabb på bollen att vilja raka av mig håret. Det var jag som skulle bestämma över cancern och inte tvärtom. Det var mamma som hjälpte mig att raka av det. Tillsammans fyllde vi handfatet i mitt lilla badrum med högar av hår, mitt hår. Vi skrattade, inte ett sånt där genuint glatt skratt utan mer ett nervöst lite obekvämt skratt. Där står vi i badrummet, mor och dotter och rakar av mig håret. Det går liksom emot allt man tänker att en mor och dotter ska göra tillsammans, men samtidigt hade jag inte velat att någon annan än just hon skulle göra det. Det var så självklart. 

Skratt har på något vis varit min lilla snuttefilt, i svåra stunder har jag dragit fram den, lurat mig själv och min omgivning att allt är okej. Inte minst när jag såg mig själv i spegeln i min nya snaggade frisyr. Skrattade och intalade mig själv att jag var skitsnygg. Gick på det och levde som om inget hänt. Vi lämnade ju faktiskt någon cm, så helt kal på skallen var jag ju faktiskt inte ännu, trotts att cellgifterna lämnat sina spår och skapat ett underligt, fläckigt mönster av kala fläckar på mitt huvud så kändes det bra. Jag hade bestämt när, var och hur mitt hår skulle ryka. Inte cancern. Jag har sedan dag 1 vetat att jag skulle komma att tappa håret, de undgick ingen att berätta det för mig. Så på så vis var jag ändå väl förberedd. Men aldrig var det någon som förberedde mig på de andra utseendemässiga förändringarna. Ingen sa något om en röd/brun flammig hud. Ingen sa något om det kortisonsvullna ansiktet. Ingen förberedde mig på de ärr som skulle komma att pryda min kropp. Ingen berättade för mig att vikten skulle pendla som en jävla jojo och att bristningar skulle bli ett faktum. Det må vara små pittoreska ting i jämförelse med min sjukdom, men att se sin unga fina kropp förändras så hastigt och så brutalt var varken jag eller min omgivning beredda på. 

Det är okej att se dessa problem som riktiga problem, för det är du och din kropp som förändras och bara du kan sätta ord på hur det känns. Det är okej att det känns för jävligt men också så okej att inte bry sig ett dyft, i slutändan är det ändå den friska kroppen vi vill åt och utseendemässiga förändringar är något som vi mer än gärna offrar. Men snälla omgivning, va lyhörda. Vi måste få må skit över vår kropp, det som vi genomgår är något som ärrar oss livet ut. Håret kommer växa ut och i era ögon är vi då friska. Men ärr, bristningar och hudförändringar kommer aldrig att försvinna. Inte nog med att vi ska kämpa för livet, i allt detta ska vi lära känna en ny kropp. Ett nytt jag. Så snälla ha överseende. 

 

Ta hand om varandra! 

Cancerbaksmällan - del 2

Bemötande.

Som cancersjuk blir du i allmänhetens ögon en skör liten blomma. Medömkande blickar och människor som beklagar. Beklagar vadå? Jag är fortfarande i allra högsta grad levande.Beklagar är för mig ett ord som används när någon gått bort och du inte riktigt vet vad du ska säga. Ett ord som lämnar värderingar och känslor utanför. Ett ord som används i syfte att ge medömkan utan att du egentligen behöver sätta dig in i vad personen i fråga faktiskt går igenom. Det är lätt att ta till och jag har fått höra det så många gånger, om och om igen trotts att jag suttit där livslevande? Snälla du som har någon cancerdrabbad i din närhet, beklaga inte. Visa istället att du inte är rädd för att faktiskt fråga hur vi mår, hur dagen varit eller om du kanske får komma över på en fika. För att beklaga gör inte dig eller någon annan till en bättre människa. 

Människor i din omgivning kommer att bli rädda, troligvis 10 ggr räddare än vad du själv faktiskt är. De är rädda för att de inte vet hur du känner i din kropp, de är inte pålästa om din sjukdom och väljer därmed att undvika din blick när ni möts på gatan. Men du ska veta att det inte är dig det är fel på. Det är inte du som gör dessa människor obekväma, det är din sjukdom och det är en stor skillnad.  

Du som är cancerdrabbad kommer möta människor som blir stum i din närvaro, människor som gråter i din närvaro, människor som fnissar lite oprovocerat för att de tror att det kommer lätta på stämningen. Du kommer efter diagnos vara ''stans heta snackis'', det kommer gå rykten om vad du har för sjukdom, att tumören va SÅHÄR STOR och i vissa fall när du inte uppdaterat instagram på ett tag så börjar folk tro att du kolat vippen. Bli inte stött (svårt jag vet) men människor kan inte se längre än sin egen näsa i många fall och det blir du som får ta smällen för att allmänheten är för obildad. Tro mig de gör så gott de kan och misströsta inte ifall 1 av 10 du möter på gatan undivker din blick, de vet inte bättre och har med största sannorlighet inte för mening att såra dig.  Kom ihåg att du äger din sjukdom, du kan sätta standarden för hur du vill ha det. Du kan guida omgivningen i dina fotspår och på så vis ge både dem och dig själv möjligheten att känna sig sedd och hörd. För utan din omgivning så blir det tungt och du ska inte behöva gå igenom detta själv så bjud in. 

 

 

 

Ta hand om varandra! 

 

 

 

 

Cancerbaksmällan - del 1

Ångest. 

Ni vet, det där ämnet som man helst inte ska ta upp och som alltid drar ner stämningen när det omnämns. Den där påträngande känslan som inte går att mota i dörren utan som kliver på trotts att man försökt låsa dörren. 

Innan jag blev sjuk var min uppfattning av ångest något helt annat än vad den är idag. Då var ångest för mig att komma sent till jobbet, glömma betala räkningen i tid och när man pluggat lite för lite inför ett prov. Ångest då var alltså inte något att slå på stora trumman för, för jag visste inte vad jag den "egentliga" innebörden var. Självklart tänker jag inte förminska mina känslor då, och självklart så innebär ångest olika saker för olika människor. Men när jag fick smaka på "riktig" ångest efter sjukdomsbeskedet så blev allt annat som tidigare varit ångestfyllt helt plötsligt löjliga. 

Idag är ångest någonting helt annat för mig. Dödsångest och panikångest. Det var när jag tappade greppet om mitt livet och när cancern tog över som dödsångesten knackade på dörren. Skulle jag dö nu? Ovissheten och rädslan inför döden var otroligt påtryckande och något jag funderade över varje dag. Stundvis så var den så jobbig att jag bestämde mig för att skriva avskedsbrev, då min största rädsla var att ha någonting osagt om allt nu skulle gå åt helvete. Egentligen inte rädd för döden i sig, utan så jävla rädd för att lämna kvar alla nära och kära. Tankar kring hur deras liv skulle se ut utan mig har varit många och de har kommit och gått i perioder, men störst var den innan min behandlingsstart. 

Att ha dödsångest när man fått en cancerdiagnos är självklart inte konstigt, jag menar ordet cancer skriker ju liksom bara död. Jag hade dock önskat att jag pratat om det mer när det var som värst, att jag vågat uttrycka även mina mörkaste tankar istället för att bara hålla dem inom mig själv. Hjärnspökena livnär sig i princip på den ångest man håller inne för sig själv och att prata om det får en att kunna resonera tydligare. Det är så viktigt att inte skämmas över mörka tankar, för alla har vi dem och alla går vi igenom mörka perioder i livet. Mörka tankar gör oss inte till sämre människor, vi behöver bara lyfta bort dem från själen en stund så att vi inte fastnar där, nedtryckta. Jag vill beskriva min ångest som ett tjockt rökmoln, så tjockt att jag inte kan se klart, så tjockt att trycket över bröstet vägrar att försvinna, så tjockt att luften fastnar någonstans i strupen, så tjock att allt runt mig försvinner och jag är ensammast i världen. 

Panikångesten kom efter mina behandlingar, när omgivningen förväntade sig en överlycklig Sara. Jag menar, jag hade ju överlevt cancer? Men nej, jag var inte lycklig. Jag var istället räddare än innan. Tänk om cancern kommer tillbaka? Vem fan är Sara egentligen? Hur ska jag orka? Så många frågor och absolut inga svar. Kände mig åter ensammast i världen för ingen förstod hur kantstött min själ blivit, inte ens jag själv. Att bli lämnad ensam var det som oftast triggade panikångestattackerna. De kunde byggas upp under en längre tid, tills allt bara bestämde sig för att skölja över mig. Hyperventilering och tårar utan stopp. Alltid när jag minst anade det och när jag trodde mig må som bäst. Jag har gråtit så mycket över cancer, för allt den förstört och allt som aldrig någonsin kommer bli densamma. Men jag har lärt mig att leva med min ångest. Den finns där och jag har accepterat den, lärt mig hur jag ska hantera den och känna i förväg när den är på väg.

 

Du är aldrig ensam och ångest är ett helvete. Speciellt när det kommer från en klarblå himmel och knockar skiten ur dig. 

Reflektioner

Vänner, det var länge sedan jag grottat ned mig i det här med cancer. Konstigt kanske med tanke på att cancer för bara ett tag sedan var allt min liv kretsade i och kring. Det var länge sedan jag tog mig tiden till att, i lugn och ro bara reflektera. Andas och reflektera. Det är tidskrävande och inte minst sagt emotionellt krävande att gräva i sitt djupa inre. Men det är nödvändigt. 

Vi har kommit till milstolpe nr två. Två år sedan cancer trycktes stort i pannan på mig. Två år sedan mattan under fötterna rycktes undan. Två år sedan en 21 årig tjej förtvivlat skrev ut på Instagram att hon hade cancer. Inte i hopp om medlidande utan i hopp om att förstå själv vad som egentligen hänt. Två år går fort och jag vet att mitt jag fastnade någonstans där i cancerdiagnosen. Allt gick liksom bara så himla fort. Jag hann knappt blinka innan jag i hemlighet satt och skrev avskedsbrev, utifall att allt skulle gå åt helvete. Det är först nu jag riktigt hunnit med att reflektera kring hur jag faktiskt mår och hur jag mått de senaste åren. Tänkte därför att jag för mig egenskull ska försöka samla mina tankar kring livet då, livet nu och livet framöver. Alltid hjälper det någon. 

För enkelhetens skull så kommer det komma i olika inlägg framöver, dels för att det blir enklare för mig att sortera och såklart enklare för er att läsa om ni så skulle vilja. Har ni frågor eller något specifikt ni vill att jag tar upp i kommande inlägg så är det bara att slänga i väg en kommentar. Om inte så stay tuned! 

Ta hand om er! 

 

 

 

Det mest privata en människa har.

Som ni kanske redan förstått så är bloggen min fristad, de ställe där jag kan släppa på spärren och låta ärligheten och verkligheten väga tyngst. Och ibland är verkligheten och ärligheten inte så himla trevlig, tyvärr men sånt är livet vi alla lever. 

I tisdags efter mycket om och men och efter en himla massa ombokningar från vårdens sida, så fick jag ''äntligen'' komma och göra provtagningarna för min cellförändringar. Inte en dag försent med tanke på att det gått ett helt år innan någon ens berättat för mig att jag har cellförändringar. Återigen var det min tur att sitta i det gula väntrummet, lite utav dödens väntrum. Här har jag och många kvinnor med mig fått livsförändrande besked tidigare, och nu var det dags igen.

Alla ni som lever med någon form utav cancer vet lika väl som jag att de första 5 åren innan ''friskförklaring'' kan vara ganska kritiska och risken för ett återfall kan vara ganska stor. Det är vardagsmat att tänka på återfall, inte minst när jag sitter här med cellförändringar som jag vet kan leda till cancer. Att ligga i gynstolen och blotta det mest privata en människa har, för en helt främmande människa när du vet att de kan hitta cancer nu är en extremt underlig situation. Jag har varit med om MYCKET, och då menar jag MYCKET det senaste åren och ska jag vara ärlig så är det inte mycket som skrämmer mig längre. Men i tisdags var jag på bristningsgränsen. Cancer var det enda slutet på detta besök, det hade min hjärna bestämt redan veckor innan. Lite som att förbereda sig på ännu ett helvete, för att hoppas på för mycket och sedan få hela världsbilden krossad igen var liksom inget alternativ. Ännu ett dåligt besked hade krossat mig och allt jag byggt upp ännu en gång och mitt försvar blev helt enkelt att förvänta mig det värsta. Den där positiva auran jag byggt upp runt mig själv var helt plötsligt borta och mörka tankar var det enda som snurrade runt i mitt huvud. Självklart så är det inte något konstigt med det, endast en försvarsmekanism. Men de mörka tankarna är så fruktansvärt tunga, som att man sjunker 10 cm under jorden och benen liksom fastnar där. Det finns ingen väg upp, enda utvägen är att låta tankarna snurra och snurra tills de har snurrat färdigt.

nog om katastrof, besöket gick bra och vad läkaren kunde se så fanns det inge cancer. Men nu väntar vi på provsvaren och tar det vidare därifrån. 

Men nu behöver jag era tips. Är det någon utav er där ute som har något tips på vad tusan man ska göra när man är sådär livrädd och katastroftankarna bara står där? Alla tips mottages.  

Arg och besviken

Frustrationen och ilskan efter återbesöket hos onkologen idag är total. Varje gång man tar ett kliv framåt så är det någonting som ska slå en hårt på fotknölen igen. Alltid ska det vara något. Är det inte en otrevlig läkare som sågar en itu så är det bristande information. Det ena efter det andra, tilliten och tryggheten sopas bort som sandkorn på gatan en vårdag. 

För att ni inte ska sitta här och tänka ''Shit har hon fått återfall?'' så ska jag genast sudda ut dessa tankar och klargöra för er varför jag gång på gång blir så jävla besviken på svensk sjukvård. 

Kliver in hos min onkolog för återbesök idag. Hälsar och berättar hur fantastiskt bra jag mår, att jag har börjat plugga 100% och att jag äter mer än någonsin (mat är tydligen det som intresserar läkaren mest). Berättar och frågar lite snabbt ang mina biverkningar av cellgifterna och där, precis efter att jag predikat om min fantastiska hälsa kommer det. Som en blixt från en solklar himmel. Min läkare har av en slump kollat igenom min journal och hittat något som inte riktigt stämmer. Pulsen går upp i 210 och känner hur tårarna trycker på. I januari i år gjordes det alltså en gynundersökning i narkos, under denna undersökning så tog man även cellprov för att utesluta cellförändringar. Något som jag fått höra såg helt normala och bra ut. Får NU, snart ett år senare veta att provtagningen visade på förändringar, något som kan om man har otur utvecklas till cancer, men som också kan växa bort. HUR är det någonstans okej att undanhålla sådan viktig information från en patient?! 

Jag blir så arg och så besviken att det gör ont i mig. Dagens undersökning visade ingenting och min läkare menar på att jag inte behöver vara orolig, men att jag för säkerhetsskull kommer att få gå och göra cellprov på kvinnokliniken. Men hur ska jag kunna gå hem, lugn och sansad med vetskapen om att jag kan ha cellförändringar som i sin tur kan leda till cancer om jag har otur?! Är du också cancerfighter så förstår du min frustration och jag hoppas att ni andra också kan förstå den. Jag vill inte klaga på sjukvården, för den har hjälpt mig så mycket att ord fattas. Men av många anledningar så är det alltid de dåliga som sitter kvar. Tro mig, som cancerpatient blir du lite utav en expert, du vet vad du kan förvänta dig och du vet vilka krav du kan ställa. Du ÄR expert på din sjukdom. 

Och den där ångesten som man ändå kommit till ro med kommer ändå krypandes, även om jag tydligen inte behöver oroa mig. Men när man fick höra att man var gravid och sedan fick veta att det visst var cancer för ett år sedan gör ju inte direkt att man kan gå hem och känna sig lugn, min tillit är fan borta. 

MVH upprörd Sara

 

Mitt nya liv

Hej fina fina ni, värmer i hjärtat mitt att ni är in och kikar här trotts uteblivna inlägg. Mycket som pågår i denna tjejs liv just nu, att hitta tid och någonstans lyckas prioritera tiden rätt också är väldigt svårt. Vet inte riktigt ifall det framgått klart och tydligt i mina tidigare inlägg men mina dagar spenderas på universitetet. Hade någon sagt till mig för ett år sedan, efter min diagnos att jag inom loppet av ett år skulle sitta i skolbänken så hade jag skrattat högt. Allt hat gått så fort och känns fortfarande så overkligt trotts att jag snart ska tenta av min andra kurs, hur sjukt är inte livet?! 

Att sitta i ett klassrum, med klasskompisar och lärare, där majoriteten inte har en jävla aning om vad jag gått i genom senaste året är lite små märkligt. Man blir så lätt sin sjukdom, men här är jag verkligen bara Sara igen, fruktansvärt konstigt men wow så skönt. Det är ingen lärare som har en endaste aning om att jag för ett 8 månader sedan fick cellgifter, ingen som särbehandlar mig. När de sitter och examinerar mig, rättar mina inlämningar och läser mina mejl med funderingar så är det ingen som vet att jag kämpar på som fan. Kämpar på med min hjärntrötthet och chemobrain, att jag måste läsa samma text säker 3 gånger mer än någon annan för att förstå vad jag läser. Att allt jag gör tar extra lång tid. I många fall kan jag inte läsa och förstå alls. Det är så JÄVLA frustrerande, men försöker verkligen att inspirera mig själv. Jag menar har jag kommit såhär långt så finns det fasiken inget som ska kunna stoppa mig, jag är en krigare. 

Jag tänker stå där om tre år, färdig examinerad sjuksköterska redo att göra skillnad. Få vara någons trygga punkt och hjälpa såsom jag blivit hjälpt. Min största morot idag är att motbevisa allt och alla. Visa alla andra cancersjuka där ute att det går att hitta tillbaka till ett liv, ett bättre liv än innan. 

Mamma

För ett år sedan fick du den värsta födelsedagspresenten man någonsin skulle kunna få. En cancersjuk dotter. Den dotter som de senaste 21 åren varit ditt liv. Du har inte bara lagt ned kropp och själ i min uppfostran, engagemang och kärlek har kantat allt du gjort. Du har lärt mig att aldrig ta någon skit, stå upp för den jag är och att jag kan komma hur långt jag vill här i världen oavsett vilken väg jag väljer att gå. 

Det senaste året har varit tufft för oss alla och inte minst för dig. Ingen ska behöva se sitt barn cancersjukt och precis som slumpen väljer ut de starkaste krigarna för fighten lika så väljs de starkaste medkrigarna ut. En utav dem råkade bli du. Jag önskar så att vi kunde blivit skonade från all smärta vi fått uppleva och att vi kunde fått insikt i livet på något annat sätt. Men tillsammans är vi starkast och ingenting i världen kan någonsin bryta ned oss, inte ens cancer. 

Jag vill egentligen bara tacka dig för att du överöser mig med kärlek och visdom. För att du kommit och kramat mig de dagar jag inte orkat mer. För alla gånger som du stått vid min sjukhussäng och hållit min hand. För att du ständigt visar hur ovärderliga jag och min bror är för dig. Nu vill jag visa hur ovärderlig du är för mig.

Från och med idag så är 19 oktober åter din dag, du har sagt att den inte är värd att firas för att cancern kom och mejade ner oss från livets väg, men nu vill jag att det ska vara din. Fira dig för den otroligt starka och kloka kvinnan som du är, fira för att kärleken övervinner allt och att vi tillsammans är starkast i världen. Du är min största idol och förebild, det är dina ord som oavsett situation fått mig lugn. Jag kan aldrig tacka dig nog, fantastiskt underbara mamma. 

Oktober

Så mycket tankar och känslor kring just denna månad. En månad som alltid kommer att gå i cancerns tecken, för snart har det gått ett år sedan jag fick min dödsdom. Ett år sedan mitt liv slets ur mina händer och ovarsamt packades ned i en låda. En låda som sedan fick en hedersplats långt undangömd i förrådet. 

Jag kollar ofta tillbaka på mina gamla blogginlägg och får ofta en klump i halsen när jag läser hur jag blottat mitt inre, mina tankar och känslor. Hur jag skrev och skrev och skrev för att det skulle finnas någonting kvar av mig efter min död. Under första tiden av min sjukdom så var jag långt där inne redan förberedd på att dö, även om jag relativt enkelt drog ett leende över ansiktet. Jag hade nästan börjat acceptera att det var såhär det skulle sluta. Någonstans i allt mörker så hittade jag tillbaka till hoppet, viljan att överleva, viljan att få se en framtid och viljan att aldrig någonsin förlora. 

Att sitta här, snart ett år efter min diagnos och blicka ut över det år som har varit gör ont i varje millimeter av min kropp. Det gör ont att såhär i efterhand förstå hur otroligt dåligt jag och min omgivning har mått. Det gör ont att se tillbaka på bilder och inte känna igen mig själv. Det skär i mig när jag tänker på all smärta och alla tårar som den där jävla cancern har orsakat. Känslan som dock lyser allra starkast här och nu, det är stolthet. Jag har under det senaste året hunnit med:

  • En långresa i Asien och indonesien
  • Fått en cancerdiagnos
  • Varit sövd ca 5 gånger (kommer fasiken inte ens ihåg, säkert fler än dessa)
  • Sammanlagt mer än en månad inlagd på sjukhus.
  • Mer än 160 timmar kopplad till dropp och cellgifter.
  • Ca 50 sprutor i magen/benet efter cellgifter.
  • En öppen bukoperation.
  • Bli tumörfri
  • Varit i Barcelona
  • Börjat jobba
  • Börjat plugga sjuksköterska 
  • Och mycket där till.

Från att tro att man ska dö, till att sitta här och plugga på om nervsystem och celler. Måste ändå säga att jag älskar livets kontraster. Cancer är en fruktansvärd sjukdom och cellgifterna som bryter ned varenda liten cell du har, på sin framfärd genom din kropp. Det gör ont och du kommer inte känner igen dig själv. Men någonstans i detta, när du lyckats kicka cancern så ska du tillbaka. Jag har äntligen fått plocka fram livets-låda som stått i förrådet i ett år nu. Jag har sakta börjat rensa och kommit i underfund med att jag faktiskt är tillbaka. Inte tillbaka där jag en gång var men tillbaka där jag faktiskt vill vara. För som allt jag fått uppleva har fått mig att prioritera annorlunda, se saker ur andra vinklar och vilja andra saker i livet. Som jag sagt, hoppet är det sista som överger människan, med lite jävlar anamma och massa kramar så tar man sig ganska långt. 

Ta hand om varandra. 

 

För er som vill ha ett ansikte på cancern. 

Andra återbesöket

När kallelsebrevet till onkologen dimper ned i brevlådan vrids ångesten på som en fläkt, och sprider sig sakta men säkert i min kropp. Funderingar kring livet, kring cancer, kring min egen kropp och om framtiden börjar undermedvetet att kanta min vardag och det går inte att sätta ned foten. Den där ångestklumpen i magen bara växer och växer tills man sitter där i väntrummet. Samma väntrum som man satt i för 10 månader sedan. Samma väntrum som man klev ut i efter att fått reda på att en hade cancer. Vad är det som säger att det inte skulle kunna hända igen? .

Jag sitter tyst i bilen på vägen till sjukhuset i hopp om att lugna mig själv. Allt som sker runt om kring mig är en suddig grå dimma. Jag tar ett kliv in i mig själv och försöker intala mig att det kommer gå bra och att det inte är någonting att vara orolig över. Men väl på sjukhuset tas det till en ny nivå. Där slår ångesten som triggas av den gula väggen mitt emot mig i väntrummet till, samma gula vägg som jag stirrade in i för 10 månader sedan. Den där doften som får mig att vilja kräkas, inte för att det doftar dåligt utan för att det i min värld ''luktar cancer''. Den lätt genomskinliga kvinnan med insjunkna ögon och tom blick får mig att vilja resa mig upp och ge henne en varm kram, en kram för att visa henne att hon inte är ensam. Den kramen som jag hade behövt den där dagen.  Fotstegen som kommer i min riktning får mig att kallsvettas, är det mitt namn de ska ropa upp nu?. 

Jag precis som många andra cancerdrabbade lever med insikten i att cancern kan komma tillbaka, även om risken för det är liten. Oron kommer alltid finnas där, den kommer komma virvlandes som ångest igen om 3 månader då det är dags för ännu ett återbesök. Även fast det vid detta återbesök gick fantastiskt bra.  Den kommer vara där om 5 år även fast jag kanske blivit friskförklarad. Vi kommer aldrig bli av med cancer. Även om vi på papper är friska så är insidan faktiskt rätt trasig stundivis. Inget att göra åt och inget att vara arg över, så är det bara. Min förhoppning är att cancern ska ta mindre och mindre plats i mitt liv, även om den alltid kommer vara med på ett litet hörn. Jag vill komma till den punkten där jag inte längre behöver känna att cancern tar upp min tid. Jag tänker lägga min tid på saker jag älskar och som jag brinner för, allt annat är slöseri med tid. 

Jag hoppas att ni mår bra och att ni tar hand om varandra där ute.

Svar på cancer frågor.

Får städigt frågor om min cancer på instagram, bloggen och för att inte glömma i verkliga livet. Så tänkte att jag skulle försöka samla det allra vanligaste och sammanfatta dessa för er. Underlätta för er och för mig själv. 

  • Hur hanterar du ångesten för sjukdomen? 
    Ångest är någonting HELT nytt för mig och som kommit smygandes i och med min cancerdiagnos. Det hela började med en fruktansvärd dödsångest och har nu efter behandling istället gått över till panikångest och ångestattacker. För att hantera ångesten under behandling så såg jag till att slippa vara ensam så ofta som det bara gick. Sysselsätta mig ofta och PRATA med kurator. Tror även att min öppenhet till sjukdomen gjort att jag kunnat hantera ångesten lite bättre. Men jobbar fortfarande på att lära mig hur min kropp beter sig vid panikångest osv. 
  • Hur tog dina nära och kära beskedet? 
    Svårt för mig att svara på, men kan ju alltid ge ett svar utifrån mitt eget perspektiv. Jag tror att mina när och kära precis som jag tog det ganska hårt och chockartat till att börja med. Tror inte att någon kan reagera på något annat sätt när en närstående får ett sådant besked. Trotts att de tagit det hårt så har de ALLTID stått starka vid min sida. 
  • Vad fick du all motivation ifrån? 
    Tror att min motivation bottnade i att jag inte ville dö och ångesten inför döden. För att ändå kunna leva på som vanligt och hitta de små ljusglimtarna i livet så letade jag mig till positivitet och glädje. Har alltid varit en glad tjej och kände väl någonstans att det var där jag kände mig mest hemma. Trotts ett helvete så har jag och mina nära alltid försökt att ha nära till skratt och trotts sjukhusets kalla korridorer så har vi alltid hittat på något för att ljusa upp. Från min sida så har det varit enormt viktigt att känna glädje i och omkring mig, just för att inte dras längre ned i det mörka. Så positivt tänkande, leenden, skratt och massa massa kramar har varit mina grundpelare till att bli frisk. 
  • Var cellgifterna efter operationen en slags förebyggande behandling? 
    Grundtanken var att jag skulle operaras det första jag gjorde. Men efter närmare undersökningar så insåg man att tumören var för stor för att tas bort. Därefter var man tvungen att tänka om och cellgifter blev aktuellt för att krympa tumören för att sedan försöka ta bort det. Cellgiftskuren jag fick var 4 omgångar, efter 3:e omgången bestämde man sig för att operera bort den. I och med att det gjordes en öppen bukoperation och det ''rörs om'' ganska mycket så ser man helst att man tar cellgifter efteråt. Just för att försäkra sig att man inte rört upp någonting under operationen. 
  • Hur hanterade du dina kroppsliga förändringar? 
    Min kropp har verkligen varit upp och ned och lite överallt. Började med att jag gick ned nästan 10 kg i vikt. Gick sedan upp allt ifrån 2-6kg under behandling. Tappade ALLT hår, ögonfransar rubbet. Ärr på bröstet, stort ärr på magen, pigment förändringar lite här och där. Inte lätt när man innan sjukdom var relativt fåfäng och utseende var väldigt viktigt. Att jag ändå lyckats hantera det så pass bra tror jag har till stor del att göra med min familj som ständigt bekräftat mig och mitt utseende, sagt hur vacker jag är trotts att jag inte sett det själv. Mycket deras förtjänst. 
  • Hur tycker du att du blivit bemött utav sjukvården?
    Min resa började på akuten där jag mötte en sopprot till gynläkare som inte alls i min mening behandlade mig eller min sambo okej. Utöver denna man så har jag bara stött på fantastiska människor som gjort allt i sin makt för att jag ska bli frisk, känna mig trygg och känna mig delaktig i min behandling. Mer än jag kunnat önska. 

 

Här är svar på några utav de frågor som ni ställt. Skulle det vara så att ni har fler frågor så är kommentarsfältet fritt för er. Ta hand om varandra. 

Stolt och rakryggad

Det kliar i fingrarna där dem vilar på tangenterna, men några bokstäver träder inte fram på skärmen. Jag vill säga så mycket men det verkar som om mina ord har tagit slut. Bearbetat och bearbetar fortfarande konstant livets alla frågor, men vid djupare tankeverksamhet rörs grytan bara om ännu mer. I hopp om att få lite klarhet i vad som är och vad som varit så tänkte jag väl någonstans att det var värt ett försök till ett inlägg till er, men framför allt till mig själv. 

Vill någonstans börja med att hylla mig själv och ge mig själv en klapp på axeln ( gör det du med!). Att vara stolt över mig själv och saker jag presterat i livet har inte varit något som jag varit speciellt bra på. Alltid har jag kunnat hitta fel i saker jag gör och saker jag gjort. Varje gång har det funnits saker som jag kunnat göra bättre. Aldrig har jag varit nöjd, stannat upp och njutit av det jag åstadkommit. Istället har jag blickat framåt och letat saker att förbättra i sökandet på den där euforin man tydligen ska känna när man lyckas och är tillfreds med sig själv. Känns rätt hårt att skriva det såhär, svart på vitt. Men i det stora hela så tror jag att det någonstans kan ge mig lite perspektiv på då och nu.

Min väckarklocka ringde och helt plötsligt skulle allt vara som vanligt. Jag skulle svira om till arbetskläder, ta bilen till jobbet, lägga matlådan i kylen och helt plötsligt vara tillbaka i det vanliga. Men vad fan är ''det vanliga'' när man precis gått igenom en cancerbehandling? Det var här jag insåg att jag har förändrats, skulle snarare kunna se det som en uppdaterad version av mig själv. Utifrån sett så ser jag nog exakt lika dan ut som innan (ja om vi bortser från håret såklart), men önskar verkligen att jag på något vis kunde blotta min insida, visa vem jag har blivit och hur jag ser på saker och ting utifrån mitt nya perspektiv. Det tar tid att lära känna sig själv på nytt och att lära sig hur man fungerar men jag tror att jag är på god väg. Helt plötsligt så är jag fine med att inte alltid lyckas med saker, ger mig själv en klapp på axeln i stället och tänker ''fan va grym du är som faktiskt försökte!''. Cancern har givit mig perspektiv på livet. bokstavligt talat. Känns som att jag sett allt, vilket jag kanske någonstans ändå har. Om inte ur alla vinklar så iallafall ifrån några. 

Jag är (precis som du borde) så jävla done med prestationsångest. Jag är så jävla done med att kolla mig i spegeln och inte gilla det jag ser. Jag är så jävla done med att ha ''vänner'' som inte får en att må bra. Jag är så jävla done med ångest. Jag är så jävla done. Tack cancern för att du fått mig att prioritera i livet. För att jag fått insikt i vad jag värderar och vad jag behöver för att må bra och vara den bästa versionen av mig själv. Kan låta sjukt att jag ''tackar'' cancern. Men utan detta traumatiska så hade jag inte sått här framför spegeln med det bredaste leendet på läpparna. Stolt och rakryggad. För om det är någon gång i livet jag ska vara stolt över mig själv så är det nu. 

Hoppas ni orkat läsa och att ni mår bra. Ta hand om varandra! 

22

Idag är har varit en stor dag och precis som jag grät till Veronika Maggios fina rad ''allt är bra nu'' under brännbollsyran, lika så vill jag låta tårarna flöda idag. För idag har kramar utbyts och glädjetårar sprutat i dans med att jag fått fira min 22a födelsedag, något jag inte alls tog för givet för 7 månader sedan när jag fick veta att jag hade en 10 cm stor tumör i buken. Från att inte veta ifall jag någonsin skulle få fira en födelsedag igen till att i dag stå här ''frisk'' och fira mina 22 år på jorden, det är ganska stort och enormt overkligt.

Dagar som dessa som jag det verkligen slår mig hårt i ansiktet att de kunde gått åt helvete. Men att allt istället gick mot himmelen och vidare är rörande. Det är lite som att sitta på en utomhusbio och se en film spelas upp om ens eget liv. Lite som att se det på avstånd och kunna dyka ned i popcornen om man känner att scenerna blir för påtagliga. Allt känns så overkligt och att printa in i min skalle vad jag har gått igenom är stundtals omöjligt. 

Förstått att kroppen stöter bort svåra och traumatiska minnen för att underlätta för psyket. Men att jag redan, såhär 3 månader sedan behandlings slut börjat glömma gör mig lite rädd. Självklart lite skönt att slippa leva med detta dagligen men någonstans så är jag fan inte klar med allt än. Det kan inte vara så här enkelt att ''gå vidare''. Vad är hållhaken?.. Gissar att tiden får utvisa det. Just idag, just här och nu så är jag dock ack så tacksam. Firat en födelsedag och inte vilken födelsedag som helst utan min egen. Ingen begravning eller minnesstund utan en födelsedag. Vill aldrig sluta fira för fan vad jag är glad och tacksam. Kommer nog aldrig sluta skriva inlägg som dessa, just för att jag inte vill glömma hur otroligt lyckligt lottad jag är. 

Enorma tack till alla er som gjort min dag fantastisk och som på ett eller flera vis visat er uppskattning. Ni är guld och ni är fan alla jag behöver. Ta hand om varandra. 

Vanliga livet.

7 månader har gått och idag är min sista officiella dag som sjukskriven. På måndag så är det denna brutta som ska tillbaka till jobbet, sjukaste känslan att det helt plötsligt bara ska vara som vanligt. Jag menar det är ju allt annat än som vanligt, hur fan ska man bete sig? Känns som att börja om från 0 och bara att hitta tillbaka till ''min'' plats på jobbet kommer vara så krävande. Jag är inte samma person som innan, jag orkar inte samma saker som innan, jag prioriterar helt annorlunda än innan. Jag har i och för sig ungefär samma mål och drömmar som innan men något på insidan har förändrats. 

Jag tror mig ha bearbetat stora delar av min sjukdomstid, men hur kommer man reagera när man kommer tillbaka i vardagen och människor på jobb och fritid börjar gräva i det som varit? hur säger man ifrån om man inte orkar? Jag vill inte komma tillbaka till jobbet och ses som cancersjuka Sara, jag vill att de ska se på mig med exakt samma ögon som innan. Inget medlidande tack. Jag är cancerfri och vill inte kastas tillbaka på cancerkarusellen varje gång någon frågar om det som varit. VILL prata om det för att sprida kunskap men hur fan kommer man reagera? Och hur säger jag stopp när jag känner att bägaren är full?

Helt plötsligt så kommer jag ställas inför så många nya situationer. Tror mig vara på samma nivå och kraven jag har på mig själv kommer alltid vara där. Svårt att se mina begränsningar nu när jag ändå ska ses som ''frisk'' igen. Rädd att hjärntröttheten hänger kvar och så rädd för att misslyckas. Vill ta vara på livet och ta det med storm, för vi alla vet hur skört livet kan vara. Nu väntar iallafall en helg med festligheter och fantastiskt sällskap. Så ta hand om varandra där ute!

Spana in denna fina video som Ung Cancer gjort om mig, och har ni missat de så har jag även gjort en takeover på deras instagram! ta er en kik, kram.


">

Snaggade tankar

Hemkommen från en fantastiskt mysig resa med mor min. Tagit det lugnt och njutit av vackra Barcelona tillsammans med människan man uppskattar mest i hela världen, kunde ju inte riktigt bli så mycket bättre. Att få komma hemifrån och andas annan luft såhär efter 7 månader med sjukhus har varit obeskrivligt.

Känt mig som vilken människa som helst för en gångs skull och tro mig det var ett tag sedan jag kände att jag faktiskt kunde smälta in i folkmassan. Men nu fick jag tillbaka den känslan, en känsla av trygghet och självförtroende och att gå ut på gatorna utan peruk tog inte längre emot i själen. Trots att jag fortfarande jobbar på att acceptera och känna mig bekväm i mitt snagg så går det verkligen framåt. De skrikande ungdomarna med en äcklad blick kan inte längre trycka ned mig. Tjejerna på gatan som granskar mig från topp till tå och avslutar med det där olustiga ansiktsuttrycket kan inte längre ge mig ångest. De människor som tittar på mig med den där dömande blicken som säger att jag bara för att jag inte har hår är mindre värd än någon annan, har inte längre makten över mig. Jag har i hela mitt liv varit väldigt bekväm i mig själv, men nu när jag står här utan hår och själv inte valt detta så är det någonting som händer i mig. Såklart så är det ju bara hår och som alla säger det växer ju faktiskt ut. Men vare sig man vill det eller inte så sitter mycket av ens image och självförtroendet i det där få stråna på huvudet. Tänk er själv tanken att någon står där med rakapparaten redo att snagga ditt hår, hur hade du reagerat? Snälla fina ni, bara för att en människa valt/eller inte valt att ha en annorlunda frisyr/snagg så betyder inte detta att hen är en mindre värd människa. Ni vet aldrig storyn bakom så sluta döma människor och sluta ge dem äcklade blickar. För tro mig ni är inte så diskreta som ni tror.  

Varsågod och titta för det ni ser är en riktig super kvinna som precis överlevt cancer, gör om det om ni kan!