sarahellstrom

Arg och besviken

Frustrationen och ilskan efter återbesöket hos onkologen idag är total. Varje gång man tar ett kliv framåt så är det någonting som ska slå en hårt på fotknölen igen. Alltid ska det vara något. Är det inte en otrevlig läkare som sågar en itu så är det bristande information. Det ena efter det andra, tilliten och tryggheten sopas bort som sandkorn på gatan en vårdag. 

För att ni inte ska sitta här och tänka ''Shit har hon fått återfall?'' så ska jag genast sudda ut dessa tankar och klargöra för er varför jag gång på gång blir så jävla besviken på svensk sjukvård. 

Kliver in hos min onkolog för återbesök idag. Hälsar och berättar hur fantastiskt bra jag mår, att jag har börjat plugga 100% och att jag äter mer än någonsin (mat är tydligen det som intresserar läkaren mest). Berättar och frågar lite snabbt ang mina biverkningar av cellgifterna och där, precis efter att jag predikat om min fantastiska hälsa kommer det. Som en blixt från en solklar himmel. Min läkare har av en slump kollat igenom min journal och hittat något som inte riktigt stämmer. Pulsen går upp i 210 och känner hur tårarna trycker på. I januari i år gjordes det alltså en gynundersökning i narkos, under denna undersökning så tog man även cellprov för att utesluta cellförändringar. Något som jag fått höra såg helt normala och bra ut. Får NU, snart ett år senare veta att provtagningen visade på förändringar, något som kan om man har otur utvecklas till cancer, men som också kan växa bort. HUR är det någonstans okej att undanhålla sådan viktig information från en patient?! 

Jag blir så arg och så besviken att det gör ont i mig. Dagens undersökning visade ingenting och min läkare menar på att jag inte behöver vara orolig, men att jag för säkerhetsskull kommer att få gå och göra cellprov på kvinnokliniken. Men hur ska jag kunna gå hem, lugn och sansad med vetskapen om att jag kan ha cellförändringar som i sin tur kan leda till cancer om jag har otur?! Är du också cancerfighter så förstår du min frustration och jag hoppas att ni andra också kan förstå den. Jag vill inte klaga på sjukvården, för den har hjälpt mig så mycket att ord fattas. Men av många anledningar så är det alltid de dåliga som sitter kvar. Tro mig, som cancerpatient blir du lite utav en expert, du vet vad du kan förvänta dig och du vet vilka krav du kan ställa. Du ÄR expert på din sjukdom. 

Och den där ångesten som man ändå kommit till ro med kommer ändå krypandes, även om jag tydligen inte behöver oroa mig. Men när man fick höra att man var gravid och sedan fick veta att det visst var cancer för ett år sedan gör ju inte direkt att man kan gå hem och känna sig lugn, min tillit är fan borta. 

MVH upprörd Sara

 

Mitt nya liv

Hej fina fina ni, värmer i hjärtat mitt att ni är in och kikar här trotts uteblivna inlägg. Mycket som pågår i denna tjejs liv just nu, att hitta tid och någonstans lyckas prioritera tiden rätt också är väldigt svårt. Vet inte riktigt ifall det framgått klart och tydligt i mina tidigare inlägg men mina dagar spenderas på universitetet. Hade någon sagt till mig för ett år sedan, efter min diagnos att jag inom loppet av ett år skulle sitta i skolbänken så hade jag skrattat högt. Allt hat gått så fort och känns fortfarande så overkligt trotts att jag snart ska tenta av min andra kurs, hur sjukt är inte livet?! 

Att sitta i ett klassrum, med klasskompisar och lärare, där majoriteten inte har en jävla aning om vad jag gått i genom senaste året är lite små märkligt. Man blir så lätt sin sjukdom, men här är jag verkligen bara Sara igen, fruktansvärt konstigt men wow så skönt. Det är ingen lärare som har en endaste aning om att jag för ett 8 månader sedan fick cellgifter, ingen som särbehandlar mig. När de sitter och examinerar mig, rättar mina inlämningar och läser mina mejl med funderingar så är det ingen som vet att jag kämpar på som fan. Kämpar på med min hjärntrötthet och chemobrain, att jag måste läsa samma text säker 3 gånger mer än någon annan för att förstå vad jag läser. Att allt jag gör tar extra lång tid. I många fall kan jag inte läsa och förstå alls. Det är så JÄVLA frustrerande, men försöker verkligen att inspirera mig själv. Jag menar har jag kommit såhär långt så finns det fasiken inget som ska kunna stoppa mig, jag är en krigare. 

Jag tänker stå där om tre år, färdig examinerad sjuksköterska redo att göra skillnad. Få vara någons trygga punkt och hjälpa såsom jag blivit hjälpt. Min största morot idag är att motbevisa allt och alla. Visa alla andra cancersjuka där ute att det går att hitta tillbaka till ett liv, ett bättre liv än innan. 

Mamma

För ett år sedan fick du den värsta födelsedagspresenten man någonsin skulle kunna få. En cancersjuk dotter. Den dotter som de senaste 21 åren varit ditt liv. Du har inte bara lagt ned kropp och själ i min uppfostran, engagemang och kärlek har kantat allt du gjort. Du har lärt mig att aldrig ta någon skit, stå upp för den jag är och att jag kan komma hur långt jag vill här i världen oavsett vilken väg jag väljer att gå. 

Det senaste året har varit tufft för oss alla och inte minst för dig. Ingen ska behöva se sitt barn cancersjukt och precis som slumpen väljer ut de starkaste krigarna för fighten lika så väljs de starkaste medkrigarna ut. En utav dem råkade bli du. Jag önskar så att vi kunde blivit skonade från all smärta vi fått uppleva och att vi kunde fått insikt i livet på något annat sätt. Men tillsammans är vi starkast och ingenting i världen kan någonsin bryta ned oss, inte ens cancer. 

Jag vill egentligen bara tacka dig för att du överöser mig med kärlek och visdom. För att du kommit och kramat mig de dagar jag inte orkat mer. För alla gånger som du stått vid min sjukhussäng och hållit min hand. För att du ständigt visar hur ovärderliga jag och min bror är för dig. Nu vill jag visa hur ovärderlig du är för mig.

Från och med idag så är 19 oktober åter din dag, du har sagt att den inte är värd att firas för att cancern kom och mejade ner oss från livets väg, men nu vill jag att det ska vara din. Fira dig för den otroligt starka och kloka kvinnan som du är, fira för att kärleken övervinner allt och att vi tillsammans är starkast i världen. Du är min största idol och förebild, det är dina ord som oavsett situation fått mig lugn. Jag kan aldrig tacka dig nog, fantastiskt underbara mamma. 

Oktober

Så mycket tankar och känslor kring just denna månad. En månad som alltid kommer att gå i cancerns tecken, för snart har det gått ett år sedan jag fick min dödsdom. Ett år sedan mitt liv slets ur mina händer och ovarsamt packades ned i en låda. En låda som sedan fick en hedersplats långt undangömd i förrådet. 

Jag kollar ofta tillbaka på mina gamla blogginlägg och får ofta en klump i halsen när jag läser hur jag blottat mitt inre, mina tankar och känslor. Hur jag skrev och skrev och skrev för att det skulle finnas någonting kvar av mig efter min död. Under första tiden av min sjukdom så var jag långt där inne redan förberedd på att dö, även om jag relativt enkelt drog ett leende över ansiktet. Jag hade nästan börjat acceptera att det var såhär det skulle sluta. Någonstans i allt mörker så hittade jag tillbaka till hoppet, viljan att överleva, viljan att få se en framtid och viljan att aldrig någonsin förlora. 

Att sitta här, snart ett år efter min diagnos och blicka ut över det år som har varit gör ont i varje millimeter av min kropp. Det gör ont att såhär i efterhand förstå hur otroligt dåligt jag och min omgivning har mått. Det gör ont att se tillbaka på bilder och inte känna igen mig själv. Det skär i mig när jag tänker på all smärta och alla tårar som den där jävla cancern har orsakat. Känslan som dock lyser allra starkast här och nu, det är stolthet. Jag har under det senaste året hunnit med:

  • En långresa i Asien och indonesien
  • Fått en cancerdiagnos
  • Varit sövd ca 5 gånger (kommer fasiken inte ens ihåg, säkert fler än dessa)
  • Sammanlagt mer än en månad inlagd på sjukhus.
  • Mer än 160 timmar kopplad till dropp och cellgifter.
  • Ca 50 sprutor i magen/benet efter cellgifter.
  • En öppen bukoperation.
  • Bli tumörfri
  • Varit i Barcelona
  • Börjat jobba
  • Börjat plugga sjuksköterska 
  • Och mycket där till.

Från att tro att man ska dö, till att sitta här och plugga på om nervsystem och celler. Måste ändå säga att jag älskar livets kontraster. Cancer är en fruktansvärd sjukdom och cellgifterna som bryter ned varenda liten cell du har, på sin framfärd genom din kropp. Det gör ont och du kommer inte känner igen dig själv. Men någonstans i detta, när du lyckats kicka cancern så ska du tillbaka. Jag har äntligen fått plocka fram livets-låda som stått i förrådet i ett år nu. Jag har sakta börjat rensa och kommit i underfund med att jag faktiskt är tillbaka. Inte tillbaka där jag en gång var men tillbaka där jag faktiskt vill vara. För som allt jag fått uppleva har fått mig att prioritera annorlunda, se saker ur andra vinklar och vilja andra saker i livet. Som jag sagt, hoppet är det sista som överger människan, med lite jävlar anamma och massa kramar så tar man sig ganska långt. 

Ta hand om varandra. 

 

För er som vill ha ett ansikte på cancern. 

Andra återbesöket

När kallelsebrevet till onkologen dimper ned i brevlådan vrids ångesten på som en fläkt, och sprider sig sakta men säkert i min kropp. Funderingar kring livet, kring cancer, kring min egen kropp och om framtiden börjar undermedvetet att kanta min vardag och det går inte att sätta ned foten. Den där ångestklumpen i magen bara växer och växer tills man sitter där i väntrummet. Samma väntrum som man satt i för 10 månader sedan. Samma väntrum som man klev ut i efter att fått reda på att en hade cancer. Vad är det som säger att det inte skulle kunna hända igen? .

Jag sitter tyst i bilen på vägen till sjukhuset i hopp om att lugna mig själv. Allt som sker runt om kring mig är en suddig grå dimma. Jag tar ett kliv in i mig själv och försöker intala mig att det kommer gå bra och att det inte är någonting att vara orolig över. Men väl på sjukhuset tas det till en ny nivå. Där slår ångesten som triggas av den gula väggen mitt emot mig i väntrummet till, samma gula vägg som jag stirrade in i för 10 månader sedan. Den där doften som får mig att vilja kräkas, inte för att det doftar dåligt utan för att det i min värld ''luktar cancer''. Den lätt genomskinliga kvinnan med insjunkna ögon och tom blick får mig att vilja resa mig upp och ge henne en varm kram, en kram för att visa henne att hon inte är ensam. Den kramen som jag hade behövt den där dagen.  Fotstegen som kommer i min riktning får mig att kallsvettas, är det mitt namn de ska ropa upp nu?. 

Jag precis som många andra cancerdrabbade lever med insikten i att cancern kan komma tillbaka, även om risken för det är liten. Oron kommer alltid finnas där, den kommer komma virvlandes som ångest igen om 3 månader då det är dags för ännu ett återbesök. Även fast det vid detta återbesök gick fantastiskt bra.  Den kommer vara där om 5 år även fast jag kanske blivit friskförklarad. Vi kommer aldrig bli av med cancer. Även om vi på papper är friska så är insidan faktiskt rätt trasig stundivis. Inget att göra åt och inget att vara arg över, så är det bara. Min förhoppning är att cancern ska ta mindre och mindre plats i mitt liv, även om den alltid kommer vara med på ett litet hörn. Jag vill komma till den punkten där jag inte längre behöver känna att cancern tar upp min tid. Jag tänker lägga min tid på saker jag älskar och som jag brinner för, allt annat är slöseri med tid. 

Jag hoppas att ni mår bra och att ni tar hand om varandra där ute.

Svar på cancer frågor.

Får städigt frågor om min cancer på instagram, bloggen och för att inte glömma i verkliga livet. Så tänkte att jag skulle försöka samla det allra vanligaste och sammanfatta dessa för er. Underlätta för er och för mig själv. 

  • Hur hanterar du ångesten för sjukdomen? 
    Ångest är någonting HELT nytt för mig och som kommit smygandes i och med min cancerdiagnos. Det hela började med en fruktansvärd dödsångest och har nu efter behandling istället gått över till panikångest och ångestattacker. För att hantera ångesten under behandling så såg jag till att slippa vara ensam så ofta som det bara gick. Sysselsätta mig ofta och PRATA med kurator. Tror även att min öppenhet till sjukdomen gjort att jag kunnat hantera ångesten lite bättre. Men jobbar fortfarande på att lära mig hur min kropp beter sig vid panikångest osv. 
  • Hur tog dina nära och kära beskedet? 
    Svårt för mig att svara på, men kan ju alltid ge ett svar utifrån mitt eget perspektiv. Jag tror att mina när och kära precis som jag tog det ganska hårt och chockartat till att börja med. Tror inte att någon kan reagera på något annat sätt när en närstående får ett sådant besked. Trotts att de tagit det hårt så har de ALLTID stått starka vid min sida. 
  • Vad fick du all motivation ifrån? 
    Tror att min motivation bottnade i att jag inte ville dö och ångesten inför döden. För att ändå kunna leva på som vanligt och hitta de små ljusglimtarna i livet så letade jag mig till positivitet och glädje. Har alltid varit en glad tjej och kände väl någonstans att det var där jag kände mig mest hemma. Trotts ett helvete så har jag och mina nära alltid försökt att ha nära till skratt och trotts sjukhusets kalla korridorer så har vi alltid hittat på något för att ljusa upp. Från min sida så har det varit enormt viktigt att känna glädje i och omkring mig, just för att inte dras längre ned i det mörka. Så positivt tänkande, leenden, skratt och massa massa kramar har varit mina grundpelare till att bli frisk. 
  • Var cellgifterna efter operationen en slags förebyggande behandling? 
    Grundtanken var att jag skulle operaras det första jag gjorde. Men efter närmare undersökningar så insåg man att tumören var för stor för att tas bort. Därefter var man tvungen att tänka om och cellgifter blev aktuellt för att krympa tumören för att sedan försöka ta bort det. Cellgiftskuren jag fick var 4 omgångar, efter 3:e omgången bestämde man sig för att operera bort den. I och med att det gjordes en öppen bukoperation och det ''rörs om'' ganska mycket så ser man helst att man tar cellgifter efteråt. Just för att försäkra sig att man inte rört upp någonting under operationen. 
  • Hur hanterade du dina kroppsliga förändringar? 
    Min kropp har verkligen varit upp och ned och lite överallt. Började med att jag gick ned nästan 10 kg i vikt. Gick sedan upp allt ifrån 2-6kg under behandling. Tappade ALLT hår, ögonfransar rubbet. Ärr på bröstet, stort ärr på magen, pigment förändringar lite här och där. Inte lätt när man innan sjukdom var relativt fåfäng och utseende var väldigt viktigt. Att jag ändå lyckats hantera det så pass bra tror jag har till stor del att göra med min familj som ständigt bekräftat mig och mitt utseende, sagt hur vacker jag är trotts att jag inte sett det själv. Mycket deras förtjänst. 
  • Hur tycker du att du blivit bemött utav sjukvården?
    Min resa började på akuten där jag mötte en sopprot till gynläkare som inte alls i min mening behandlade mig eller min sambo okej. Utöver denna man så har jag bara stött på fantastiska människor som gjort allt i sin makt för att jag ska bli frisk, känna mig trygg och känna mig delaktig i min behandling. Mer än jag kunnat önska. 

 

Här är svar på några utav de frågor som ni ställt. Skulle det vara så att ni har fler frågor så är kommentarsfältet fritt för er. Ta hand om varandra. 

Stolt och rakryggad

Det kliar i fingrarna där dem vilar på tangenterna, men några bokstäver träder inte fram på skärmen. Jag vill säga så mycket men det verkar som om mina ord har tagit slut. Bearbetat och bearbetar fortfarande konstant livets alla frågor, men vid djupare tankeverksamhet rörs grytan bara om ännu mer. I hopp om att få lite klarhet i vad som är och vad som varit så tänkte jag väl någonstans att det var värt ett försök till ett inlägg till er, men framför allt till mig själv. 

Vill någonstans börja med att hylla mig själv och ge mig själv en klapp på axeln ( gör det du med!). Att vara stolt över mig själv och saker jag presterat i livet har inte varit något som jag varit speciellt bra på. Alltid har jag kunnat hitta fel i saker jag gör och saker jag gjort. Varje gång har det funnits saker som jag kunnat göra bättre. Aldrig har jag varit nöjd, stannat upp och njutit av det jag åstadkommit. Istället har jag blickat framåt och letat saker att förbättra i sökandet på den där euforin man tydligen ska känna när man lyckas och är tillfreds med sig själv. Känns rätt hårt att skriva det såhär, svart på vitt. Men i det stora hela så tror jag att det någonstans kan ge mig lite perspektiv på då och nu.

Min väckarklocka ringde och helt plötsligt skulle allt vara som vanligt. Jag skulle svira om till arbetskläder, ta bilen till jobbet, lägga matlådan i kylen och helt plötsligt vara tillbaka i det vanliga. Men vad fan är ''det vanliga'' när man precis gått igenom en cancerbehandling? Det var här jag insåg att jag har förändrats, skulle snarare kunna se det som en uppdaterad version av mig själv. Utifrån sett så ser jag nog exakt lika dan ut som innan (ja om vi bortser från håret såklart), men önskar verkligen att jag på något vis kunde blotta min insida, visa vem jag har blivit och hur jag ser på saker och ting utifrån mitt nya perspektiv. Det tar tid att lära känna sig själv på nytt och att lära sig hur man fungerar men jag tror att jag är på god väg. Helt plötsligt så är jag fine med att inte alltid lyckas med saker, ger mig själv en klapp på axeln i stället och tänker ''fan va grym du är som faktiskt försökte!''. Cancern har givit mig perspektiv på livet. bokstavligt talat. Känns som att jag sett allt, vilket jag kanske någonstans ändå har. Om inte ur alla vinklar så iallafall ifrån några. 

Jag är (precis som du borde) så jävla done med prestationsångest. Jag är så jävla done med att kolla mig i spegeln och inte gilla det jag ser. Jag är så jävla done med att ha ''vänner'' som inte får en att må bra. Jag är så jävla done med ångest. Jag är så jävla done. Tack cancern för att du fått mig att prioritera i livet. För att jag fått insikt i vad jag värderar och vad jag behöver för att må bra och vara den bästa versionen av mig själv. Kan låta sjukt att jag ''tackar'' cancern. Men utan detta traumatiska så hade jag inte sått här framför spegeln med det bredaste leendet på läpparna. Stolt och rakryggad. För om det är någon gång i livet jag ska vara stolt över mig själv så är det nu. 

Hoppas ni orkat läsa och att ni mår bra. Ta hand om varandra! 

22

Idag är har varit en stor dag och precis som jag grät till Veronika Maggios fina rad ''allt är bra nu'' under brännbollsyran, lika så vill jag låta tårarna flöda idag. För idag har kramar utbyts och glädjetårar sprutat i dans med att jag fått fira min 22a födelsedag, något jag inte alls tog för givet för 7 månader sedan när jag fick veta att jag hade en 10 cm stor tumör i buken. Från att inte veta ifall jag någonsin skulle få fira en födelsedag igen till att i dag stå här ''frisk'' och fira mina 22 år på jorden, det är ganska stort och enormt overkligt.

Dagar som dessa som jag det verkligen slår mig hårt i ansiktet att de kunde gått åt helvete. Men att allt istället gick mot himmelen och vidare är rörande. Det är lite som att sitta på en utomhusbio och se en film spelas upp om ens eget liv. Lite som att se det på avstånd och kunna dyka ned i popcornen om man känner att scenerna blir för påtagliga. Allt känns så overkligt och att printa in i min skalle vad jag har gått igenom är stundtals omöjligt. 

Förstått att kroppen stöter bort svåra och traumatiska minnen för att underlätta för psyket. Men att jag redan, såhär 3 månader sedan behandlings slut börjat glömma gör mig lite rädd. Självklart lite skönt att slippa leva med detta dagligen men någonstans så är jag fan inte klar med allt än. Det kan inte vara så här enkelt att ''gå vidare''. Vad är hållhaken?.. Gissar att tiden får utvisa det. Just idag, just här och nu så är jag dock ack så tacksam. Firat en födelsedag och inte vilken födelsedag som helst utan min egen. Ingen begravning eller minnesstund utan en födelsedag. Vill aldrig sluta fira för fan vad jag är glad och tacksam. Kommer nog aldrig sluta skriva inlägg som dessa, just för att jag inte vill glömma hur otroligt lyckligt lottad jag är. 

Enorma tack till alla er som gjort min dag fantastisk och som på ett eller flera vis visat er uppskattning. Ni är guld och ni är fan alla jag behöver. Ta hand om varandra. 

Vanliga livet.

7 månader har gått och idag är min sista officiella dag som sjukskriven. På måndag så är det denna brutta som ska tillbaka till jobbet, sjukaste känslan att det helt plötsligt bara ska vara som vanligt. Jag menar det är ju allt annat än som vanligt, hur fan ska man bete sig? Känns som att börja om från 0 och bara att hitta tillbaka till ''min'' plats på jobbet kommer vara så krävande. Jag är inte samma person som innan, jag orkar inte samma saker som innan, jag prioriterar helt annorlunda än innan. Jag har i och för sig ungefär samma mål och drömmar som innan men något på insidan har förändrats. 

Jag tror mig ha bearbetat stora delar av min sjukdomstid, men hur kommer man reagera när man kommer tillbaka i vardagen och människor på jobb och fritid börjar gräva i det som varit? hur säger man ifrån om man inte orkar? Jag vill inte komma tillbaka till jobbet och ses som cancersjuka Sara, jag vill att de ska se på mig med exakt samma ögon som innan. Inget medlidande tack. Jag är cancerfri och vill inte kastas tillbaka på cancerkarusellen varje gång någon frågar om det som varit. VILL prata om det för att sprida kunskap men hur fan kommer man reagera? Och hur säger jag stopp när jag känner att bägaren är full?

Helt plötsligt så kommer jag ställas inför så många nya situationer. Tror mig vara på samma nivå och kraven jag har på mig själv kommer alltid vara där. Svårt att se mina begränsningar nu när jag ändå ska ses som ''frisk'' igen. Rädd att hjärntröttheten hänger kvar och så rädd för att misslyckas. Vill ta vara på livet och ta det med storm, för vi alla vet hur skört livet kan vara. Nu väntar iallafall en helg med festligheter och fantastiskt sällskap. Så ta hand om varandra där ute!

Spana in denna fina video som Ung Cancer gjort om mig, och har ni missat de så har jag även gjort en takeover på deras instagram! ta er en kik, kram.


">

Snaggade tankar

Hemkommen från en fantastiskt mysig resa med mor min. Tagit det lugnt och njutit av vackra Barcelona tillsammans med människan man uppskattar mest i hela världen, kunde ju inte riktigt bli så mycket bättre. Att få komma hemifrån och andas annan luft såhär efter 7 månader med sjukhus har varit obeskrivligt.

Känt mig som vilken människa som helst för en gångs skull och tro mig det var ett tag sedan jag kände att jag faktiskt kunde smälta in i folkmassan. Men nu fick jag tillbaka den känslan, en känsla av trygghet och självförtroende och att gå ut på gatorna utan peruk tog inte längre emot i själen. Trots att jag fortfarande jobbar på att acceptera och känna mig bekväm i mitt snagg så går det verkligen framåt. De skrikande ungdomarna med en äcklad blick kan inte längre trycka ned mig. Tjejerna på gatan som granskar mig från topp till tå och avslutar med det där olustiga ansiktsuttrycket kan inte längre ge mig ångest. De människor som tittar på mig med den där dömande blicken som säger att jag bara för att jag inte har hår är mindre värd än någon annan, har inte längre makten över mig. Jag har i hela mitt liv varit väldigt bekväm i mig själv, men nu när jag står här utan hår och själv inte valt detta så är det någonting som händer i mig. Såklart så är det ju bara hår och som alla säger det växer ju faktiskt ut. Men vare sig man vill det eller inte så sitter mycket av ens image och självförtroendet i det där få stråna på huvudet. Tänk er själv tanken att någon står där med rakapparaten redo att snagga ditt hår, hur hade du reagerat? Snälla fina ni, bara för att en människa valt/eller inte valt att ha en annorlunda frisyr/snagg så betyder inte detta att hen är en mindre värd människa. Ni vet aldrig storyn bakom så sluta döma människor och sluta ge dem äcklade blickar. För tro mig ni är inte så diskreta som ni tror.  

Varsågod och titta för det ni ser är en riktig super kvinna som precis överlevt cancer, gör om det om ni kan! 

En fredag mitt i livet

En fredag mitt i livet. Tankeverksamheten idag är maxad och att sätta stopp för dem verkar mer eller mindre omöjligt. Har en fantastisk fredagskänsla som virvlar runt i magen. Något som absolut inte har existerat de senaste halvåret men som äntligen börjar komma tillbaka och jag känner plötsligt utan att riktigt reflektera över det, hur jag plötsligt klev ett kliv närmare det gamla goda. Det är vår i luften, jag mår bättre än någonsin (om man nu bortser från förkylningen jag lyckats få) och mitt i allt detta känner jag bara hur fantastiskt glad jag är för mina nära och kära. 

Om jag måste välja ut en bra sak som faktiskt har kommit i och med cancern så är det att mina relationer till människor vuxit något enormt. Inte bara relationen till min fantastiska sambo och vänner, utan relationen till min mamma, pappa och bror som jag redan trodde var som starkast har även den tagit sjumila kliv framåt. Allt jag vill i dagsläget är att få spendera all möjlig tid med dem, för de är det absolut bästa människorna jag vet. Cancern har givit mig insikten i att livet är skört och att visa kärlek och uppskattning till vänner och familj är så otroligt viktigt. Utan nära och kära är du ingen. Utan nära och kära hade min 21 åriga själ inte tagit detta helvete lika ''lätt'' och resan tillbaka till vad som var hade troligtvis varit enormt mycket längre. Funderar väldigt ofta på hur i hela friden jag ska kunna beskriva min kärlek och uppskattning för dem. Jag älskar dig räcker inte längre till, för jag känner så mycket mer. Men ord starkare än dessa verkar inte finnas.

Hoppas innerligt att ni alla får en fantastisk helg och glöm inte att ta hand om varandra! 

Ung Cancer

Efter en långhelg på vackra ön brännö utanför Göteborg tillsammans med Ung Cancer, så har jag äntligen landat ordentligt här hemma. Landat hemma i Umeå lite klokare, lite tacksammare och framförallt mycket starkare än innan. Att få träffa människor som med handen på hjärtat kan säga att de vet hur det känns har gjort att jag kommit till en del insikter.

Det tar tid att gå igenom och rensa ur ryggsäcken som är tungt lastad med cancerbagage. Det är okej att känna och vara ledsen, men inte för att du är ensam utan för att du har gått igenom ett jävla helvete. Jag är aldrig ensam, oavsett hur ensam jag känner mig så finns det alltid någon där ute som delar mina känslor och tankar. Det är bättre att öppna fönstret och ventilera än att låta cancertankarna bubbla över inombords. Åkte på detta rehabiliteringsläger helt utan någon som helst förväntning. Kom hem så otroligt mycket rikare på vänner, insikter, kunskap och kärlek. Utan Ung Cancer hade jag fortfarande stått kvar på samma ståplats och stampat, men nu rör jag mig äntligen i riktning mot mina mål och framtidsdrömmar.

Tack för att jag fått möjligheten att träffa människor i samma situation, tack för att jag fått insikten att jag absolut inte är ensam och tack för att jag fått redskap med mig som kommer göra min resa tillbaka till livet lite rakare och lite enklare. Tack fantastiska Ung Cancer. Ta hand om varandra.

Friskvård inte sjukvård

Det var i torsdags som min sjukgymnast stannade upp under vårt möte, granskade mig från topp till tå och säger de välvalda orden. ''Sara nu är det friskvård och inte sjukvård, glöm inte det!''. Hon måste ha sett på mig att det var precis det jag behövde få höra för att inse att jag faktiskt är frisk. Något rätt i den meningen var det i allafall för en känslovåg slukade mig utan förvarning. Att få höra ifrån någon annan att jag är frisk är nog det som jag har behövt för att kunna gå vidare och börja bygga tillbaka mitt rasade livstorn. 

När jag skrevs ut från sjukhuset för sista gången frågade jag min läkare ifall jag någonsin kommer att friskförklarad. Det jag får tillsvar är som ett hugg i bröstet. ''Vi friskförklarar inte, just för att det fortfarande finns en chans att det kommer tillbaka, även om risken är liten.''. Sedan dess har det verkligen varit svårt för mig att se mig själv som frisk, jag är ju bara som läkaren så fint formulerade sig''tumörfri''. Ett litet slag i ansiktet och ett ganska så stort steg bakåt då mitt mål sedan start varit att få bli friskförklarad. Men tack vara sjukgymnastens fantastiska ord så känner jag mig starkare än någonsin och framförallt friskare än någonsin. Knappt haft cancer i tanken sedan i torsdags, utan hjärnan min har äntligen efter 6 månader fått lite vila från cancern. 

Trotts att jag numera slipper behandling och sjukhus så påminner hela min kropp mig om vad jag gått igenom och om cancer. Så fort jag drar ned mina byxor och ser mitt 15cm långa ärr på magen så ploppar minnen från operationen upp, minnen om hur dåligt jag mått. Så fort jag väljer att ha på mig ett linne så ser jag ärret och venporten som väldigt tydligt putar ut under huden på bröstkorgen, och minnen från alla behandlingstillfällen ploppar upp. Distansen till mitt sjuka jag blir tidsmässigt större men den mentala och psykiska biten förblir densamma. Att jag nästa vecka åker iväg med fantastiska Ungcancer på rehabiliteringsläger känns fantastiskt och tror att det kommer bli ännu ett startskott för mitt nya liv. 

Ta hand om varandra. 

tacksam och lite sårbar

Ensamheten är det som tär på mig mest av allt. Sitta ensam med ens egna demoner och tankar är inte lätt alla gånger. Det är när tystnaden lägger sig som ett bommullstäcke över rummet och fyller varenda vrå som ångesten sakta kommer krypandes. Det spelar ingen roll om jag har en bra dag, för så fort jag blir ensam med mina tankar så kommer alltid livet ikapp. Det är inte ofta som jag behöver vara ensam, men kanske är det också det som är den stora stenen i bröstet. Kanske behöver jag vara ensam med mina demoner och tankar lite oftare, för att på något vis bli vän med dem. Det är när jag är ensam som jag inser att det är nu det gäller, det är nu jag ska kriga tillbaka till vardagen. Men hur tar man sig upp för berget av sjukhusbesök, trauman, ångest och smärta? Hur tar man sig upp för att kunna se soluppgången? Jag vill inget hellre än att ta mig upp, men det är svårt, svårare än jag någonsin trott. Jag är trotts allt inte samma människa nu, som innan min cancer resa. 

Känns lite som att vara tillbaka i tonåren igen, resan för att lära känna sig själv och sin kropp har åter bara börjat. Jag har så mycket mer att lära. Samtidigt som jag kan relatera till tonåren så känner jag mig otroligt mycket äldre än mina jämnåriga. Att jag blivit tvungen att växa upp och mogna snabbare än andra i min ålder är ett faktum. Känner mig mer som 30+ än som 22. Trotts att jag ''bara'' gått miste om ett halv år så känns det som så otroligt mycket mer. Men en klok person sa en gång till mig, du har inte förlorat tid, se istället all tid som du vunnit. Men jag om någon vet att tiden är dyrbar och inte alls någonting man ska ta för givet, vill såklart leva med tanken att jag har all tid i världen men det är inte längre en självklarhet för mig.

Älskar livet mer än någonting, tacksam och lite sårbar. Men fan vad stark jag är. Ta hand om varandra. 

Cancerkarusellen

Kliar mig försiktigt i ögonen och ser hur ögonfransarna sakta faller till marken, en efter en. Lite samma känsla som första gången det hände, då ovetandes om hur framtiden skulle komma att se ut. Men att se mina ögonfransar falla till marken denna gång gör inte så mycket. För denna gång har jag lurat döden och vet att när de där ögonfransarna väl växer ut igen så är de här för att stanna. 

Jag har de senaste veckorna vandrat mellan hopp och förtvivlan, jag har mått skit. Den där känslan när man tryckt i sig aldelens för mycket godis och illamåendet kommer som ett brev på posten har legat som ett täcke över min orkeslösa kropp. Allt i mitt liv blev lite för mycket ''kaka på kaka'', en bakterie som letat sig in i mitt op-sår och låga blodvärden gjorde att jag blev inlagd igen. Jag som inte skulle behöva sätta min fot innanför sjukhusets dörrar förnst i maj. En riktig käftsmäll med andra ord. Men såhär en antibiotikakur senare känner jag åter igen hopp om livet. 

Jag älskar livet och har aldrig någonsin känt en sådan tacksamhet som jag känner idag. Tacksam för att jag fått välja livet. För att jag får stanna här på jorden och uppfylla mina drömmar. Wow säger jag bara, jag kan äntligen börja drömma igen. Inge mer rädsla för döden, inge mer ångest och ovetskap. Den där glöden har äntligen tänts igen och alla tvivel kring om jag kommer hinna med att fylla 25 är som bortblåsta. Att blicka framåt har varit otroligt ångestfyllt de senaste halvåret, men nu börjar sommarfjärilarna flyga runt i magen så fort jag tänker på framtiden och allt vad den har att ge. Nu tänker jag kliva av cancerkarusellen för ett tag. Självklart kommer jag alltid att ha en fribiljett till den, men just nu tänker jag bara njuta av att jag är ''frisk''. Ta hand om varandra.