sarahellstrom

Fem minuter av ditt liv

Jag vill att ni tar er fem minuter och läser igenom denna lilla lista som jag kom över för några dagar sedan. Viktig för mig, och för många andra cancerdrabbade. Läs och ta med er. 

Så vill vi bli bemötta:

  • Fråga hur jag mår.
  • Prata med mig som vanligt, jag är fortfarande samma person.
  • Tycker du att det är jobbigt? Berätta vad som är jobbigt.
  • Hör av dig, även då jag inte orkar.
  • Titta på mig ordentligt istället för att smygtitta.
  • Finns för mig innan, under och efter min behandling. Missa framförallt inte de sistnämnda!
  • Ha tålamod med mig och ta inte illa upp om jag är tröttare än vanligt. 
  • Skoja med mig. 
  • Följ med mig på behandlingar.
  • Följ med och jogga en kilometer med mig. Även om du egentligen skulle jogga åtta.
  • Prata med mig om vardagliga saker även fast jag är sjuk.
  • Krama mig, jag smittar inte. 
  • Vill du veta något? fråga!
  • Säg att jag är fin, även när jag själv inte ser det. 
  • Lyssna!

Så vill vi INTE bli bemötta:

  • Jämför inte mig och min ork med andra du känner som haft cancer.
  • Sluta inte höra av dig, även om jag ofta säger nej till dina idéer.
  • Bli inte rädd.
  • Titta inte bort då vi möts.
  • Skämta inte om håret innan du vet mina tankar och känslor kring det.
  • Berätta inte om de som dött i cancer.
  • Behandla mig inte som någon porslinsdocka. 
  • Glöm inte bort att bjuda med mig.
  • Säg inte att jag kommer klara mig för att jag är stark. Cancer är ingen prestationstävling. 
  • Fråga inte hur jag mår om du inte orkar stanna och lyssna på svaret.
  • Tyck inte synd om mig. 
  • Säg inte ''kämpa'', det antyder att jag har ett val. Bara jag kämpar tillräckligt bra. 

Bakismoln

Kan med handen på hjärtat säga att detta blogginlägg har varit under konstruktion sedan i fredags. Jag önskar att jag med rättmätiga ord kunde förklara för personer i min omgivning hur det känns i min lilla kropp såhär veckan efter cellgifter, men känns som att alla ord är för fjuttiga och inte riktigt gör känslan rättvis. Den konstanta hjärntröttheten gör det extremt svårt att fungera normalt och känner att jag fortfarande lär mig hur min kropp reagerar på cellgifterna. Trodde det skulle vara lättare än såhär, att det någonstans skulle uppdaga sig ett mönster. Men att ta dagen som den kommer har helt plötsligt fått en helt ny innebörd i mitt liv. I nuläget är det nästan så att man får ta timme för timme istället.

Återigen så mycket frustration. Frustration över att jag inte längre känner min kropp tillräckligt väl för att veta hur jag ska hantera känslorna när kroppen sviker. Hur jag ska agera när jag sitter och försöker läsa en text, men inser att jag för allt i världen inte kan förstå vad det står. Det är som ett enda stort bakismoln som liksom aldrig riktigt vill ta slut. De positiva är att jag faktiskt kan se att det går åt rätt håll, dock absolut inte lika fort som jag vill att det ska. Men om det är någonting jag lärt mig i och med min cancerdiagnos så är det banne mig att lyssna på kroppen och ge den tid. Den gör trotts allt, allt för att du ska bli av med skiten. Vad mer kan jag egentligen begära? 

Börjar känna hur Sara sakta kommer krypandes tillbaka, snart gått en vecka sedan jag fick komma hem från behandling nr två. Mår verkligen bättre och bättre för varje dag vilket är fantastiskt skönt. Snart känner jag mig 100 procent redo för att njuta av julen och mina nära och kära. Ta hand om varandra. 

Kroppen

Går förbi spegeln och hajar till varje gång. Vem är den magra tjejen utan hår? Det är verkligen svårt att ta in att detta är jag. Det är jag som står där i spegeln. Jag saknar min kropp, jag saknar att kunna träna obehindrat och jag saknar att känna mig stark. Visst hade jag förväntat mig att kroppen skulle förändras, men nu när jag väl står här och ser mig själv hårlös och muskellös i spegeln så är det ännu ett wake up call. 

Den här jävla cancern (ursäkta mitt språk) när ska den sluta ta alla fantastiska saker ifrån mig? Självklart är det ett billigt pris att betala med mitt hår och min muskelmassa. För ännu en gång får jag välja livet. Livet är allt för mig just nu och betalar mer än gärna allt för det. Men det är tungt. Tungt att se kroppen och utseendet förändras så himla fort, hinner nog inte riktigt med att anpassa mig utan kastas liksom bara fram och tillbaka hejvilt utan att riktigt kunna stanna upp och andas emellan varven. 

Tillbaka på sjukhuset nu för cellgifter omgång 2, det känns bra att vi efter denna vecka ändå (förhoppningsvis) är halvvägs och en operation står förhoppningsvis på schemat. Ännu ett moment som kommer förändra min kropp, min 21 år gamla kropp. På ett sätt är det fantastiskt att jag gått in i denna behandling, vältränad, frisk och ung. Det ger mig alla förutsättningar till att klara av den här sjukdomen. Jag älskar min kropp för det. Samtidigt så tar det emot något fruktansvärt att behöva acceptera alla förändringar den står inför. Jag som 21 åring ska inte behöva acceptera denna typ av kroppsliga förändringar. Jag ska oroa mig för celluliter och brösttillväxt. Inte ärr och bieffekter jag kan komma att dras med livet ut. Ta hand om varandra. 

När det vänder

I Måndags fick jag äntligen komma hem. Tror aldrig jag varit så glad att det kommit glädje tårar. Men där och då så var det min spontana reaktion när läkaren sa att mina värden äntligen såg bra ut, och att jag äntligen har ett immunförsvar igen. 

Det är ofta som jag känner att kroppen sviker mig. Varför har jag fått en kropp som i sin tur fått cancer? Svårt att stå här och på något sätt acceptera att kroppen sviker knoppen. För som jag skrivit mycket om tidigare så vill knoppen så himla mycket mer än vad kroppen nu orkar med. Därför har senaste veckan varit ett helvete. Där kroppen återigen har svikit mig. Ligga där hjälplös och isolerad på sjukhuset, där det enda man kan göra är att hålla tummarna och hoppas på att kroppen för en gångs skull ska kriga och vända till att faktiskt jobba med mig och inte emot mig. Så att få svart på vitt att mina värden är bra och att få komma hem, har aldrig känts bättre. 

Känner mig äntligen som en ''normal'' människa. Kan gå ut bland folk utan att riskera livet. Få komma hem och njuta av livet och min fantastiska sambo. Min klippa i livet nu när det blåser orkan. Han är mitt extra allt när jag själv inte riktigt räcker till. Tacksam och förbannat lycklig att jag har just honom vid min sida. 

Igår åkte även rakapparaten fram. Tröttnade på att se hår lossna så fort jag tog i håret, för att inte glömma trött på att se hår på kudden varje morgon. Så nu känns det fantastiskt, lite obekvämt såklart. Men samtidigt så känns det ruskigt bra, just för att vi är ett steg närmare att det växer ut igen. Tills dess ska jag och min flint fortsätta rocka! 

                                                                                           

Heja kroppen

Lördag och här sitter jag, dag 6 på sjukhuset och vill inget hellre än att få komma hem och sova ordentligt i min egen säng. Blev inlagd i måndags igen efter att ha lyckats hålla mig hemma i hela 2 dagar. Men nu är man utan immunförsvar. 

Det är nu det händer, det är nu kroppen ska kicka cancern riktigt jäkla ordentligt. Cellgifterna är rätt fantastiska och jag är otroligt tacksam för att det finns. Just för att jag ska få kunna välja livet. Men det är nu senaste veckan som verkligheten har lyckats springa ikapp mig. Det är nu jag får se cancerns alla sidor. Det är nu det börjar göra ont och det är nu jag kommit till punkten där jag inser att fan jag är faktiskt sjuk. Matlusten kommer och går, kroppen är tung och nu har håret börjat falla av också. Har tidigare inte känt mig speciellt berörd över att håret kommer ryka. Jag menar för det första så kommer det växa ut och för det andra så har jag fixat världens snyggaste peruk. Men när jag satt där i duschen igår och ser att stora tussar lossnar från huvudet så blir allt så himla verkligt. Utan håret kommer jag och alla i min omgivning ständigt bli påmind om att jag är sjuk. Men om det är någon som kommer rocka in flint så är det fasiken jag! 

 

Nu är iallafall målet att jobba upp mitt immunförsvar så att jag får komma hem. Ta hand om varandra. 

 

Upp