sarahellstrom

Bakismoln

Kan med handen på hjärtat säga att detta blogginlägg har varit under konstruktion sedan i fredags. Jag önskar att jag med rättmätiga ord kunde förklara för personer i min omgivning hur det känns i min lilla kropp såhär veckan efter cellgifter, men känns som att alla ord är för fjuttiga och inte riktigt gör känslan rättvis. Den konstanta hjärntröttheten gör det extremt svårt att fungera normalt och känner att jag fortfarande lär mig hur min kropp reagerar på cellgifterna. Trodde det skulle vara lättare än såhär, att det någonstans skulle uppdaga sig ett mönster. Men att ta dagen som den kommer har helt plötsligt fått en helt ny innebörd i mitt liv. I nuläget är det nästan så att man får ta timme för timme istället.

Återigen så mycket frustration. Frustration över att jag inte längre känner min kropp tillräckligt väl för att veta hur jag ska hantera känslorna när kroppen sviker. Hur jag ska agera när jag sitter och försöker läsa en text, men inser att jag för allt i världen inte kan förstå vad det står. Det är som ett enda stort bakismoln som liksom aldrig riktigt vill ta slut. De positiva är att jag faktiskt kan se att det går åt rätt håll, dock absolut inte lika fort som jag vill att det ska. Men om det är någonting jag lärt mig i och med min cancerdiagnos så är det banne mig att lyssna på kroppen och ge den tid. Den gör trotts allt, allt för att du ska bli av med skiten. Vad mer kan jag egentligen begära? 

Börjar känna hur Sara sakta kommer krypandes tillbaka, snart gått en vecka sedan jag fick komma hem från behandling nr två. Mår verkligen bättre och bättre för varje dag vilket är fantastiskt skönt. Snart känner jag mig 100 procent redo för att njuta av julen och mina nära och kära. Ta hand om varandra. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas