sarahellstrom

När det vänder

I Måndags fick jag äntligen komma hem. Tror aldrig jag varit så glad att det kommit glädje tårar. Men där och då så var det min spontana reaktion när läkaren sa att mina värden äntligen såg bra ut, och att jag äntligen har ett immunförsvar igen. 

Det är ofta som jag känner att kroppen sviker mig. Varför har jag fått en kropp som i sin tur fått cancer? Svårt att stå här och på något sätt acceptera att kroppen sviker knoppen. För som jag skrivit mycket om tidigare så vill knoppen så himla mycket mer än vad kroppen nu orkar med. Därför har senaste veckan varit ett helvete. Där kroppen återigen har svikit mig. Ligga där hjälplös och isolerad på sjukhuset, där det enda man kan göra är att hålla tummarna och hoppas på att kroppen för en gångs skull ska kriga och vända till att faktiskt jobba med mig och inte emot mig. Så att få svart på vitt att mina värden är bra och att få komma hem, har aldrig känts bättre. 

Känner mig äntligen som en ''normal'' människa. Kan gå ut bland folk utan att riskera livet. Få komma hem och njuta av livet och min fantastiska sambo. Min klippa i livet nu när det blåser orkan. Han är mitt extra allt när jag själv inte riktigt räcker till. Tacksam och förbannat lycklig att jag har just honom vid min sida. 

Igår åkte även rakapparaten fram. Tröttnade på att se hår lossna så fort jag tog i håret, för att inte glömma trött på att se hår på kudden varje morgon. Så nu känns det fantastiskt, lite obekvämt såklart. Men samtidigt så känns det ruskigt bra, just för att vi är ett steg närmare att det växer ut igen. Tills dess ska jag och min flint fortsätta rocka! 

                                                                                           

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas