sarahellstrom

Cellgifter dag 2

Fortfarande en relativt glad tjej som skriver härifrån sjukhussängen. Svårt att inte ha ett leende på läpparna då det konstant är någon i min omgivning som överöser mig med pepp och kärlek utan dess like. Vad skulle jag gjort utan dessa människor? Troligtvis gått ned mig total i den här skiten. Men känner verkligen att jag står högst upp på pyramiden nu, upplyft av fantastiska människor. Har helt klart slagit rekord i flest besökare här på avdelningen, vilket känns skönt. Är rätt jobbigt att vara ensam vissa stunder. Så all närkontakt och all kärlek jag får suger jag åt mig och vrider till någonting positivt. Men ibland förtränger jag att vänner och familj har ett jobb och en vardag att sköta utanför det här. De kan ''kliva av'' det här cancertåget och ta en break, det kan inte jag. Jag är fast här, ständigt kopplad till dropp och cellgifter och ständigt påmind om monstret i min kropp. Men inte fan ligger jag här och sväller för ingenting, nödvändigt för att få gå frisk härifrån. 

Trots att jag kanske inte har energin just nu till att ge tillbaka den enorma kärlek som jag får så vill jag att ni ska veta att min tacksamhet är över skyarna. Ni får mig att må så förbaskat bra trotts skiten som vi faktiskt går igenom tillsammans. Vi mot världen vänner. Ta hand om varandra där ute. 

Cellgifter dag 1

Vänner nu är vi igång, äntligen! Ja jag är glad, glad för att äntligen vara igång med behandling och små steg närmare ett friskt liv. Överlevt första dagen utav 5 med cellgifter (för denna vecka såklart) och mår förväntans värt bra, peppar peppar. Mycket vätskor som ska in i denna lilla kropp och gick upp hela 3 kilo under några timmar igår, en sjuk känsla att känna hur kroppen bara sväller och sväller efter att ha gått ner så himla mycket i vikt tidigare veckor. Tur det finns hjälp att få nu när jag ligger inlagd under perioden jag får cellgifter. 

kroppen känns tung och är konstant trött, utan att lyckas sova för den delen. Tror jag kammade ihop iallafall 5 spridda timmar med sömn trotts illamående. Illamåendet är av någon anledning lägesberoende för mig del. Mår bättre så fort jag ställer mig upp, så räknar med att det blir mycket promenader under dagen. Hade hoppats på att hitta någon promenad/prat kompis här borta men kan klargöra att jag drar ner medelåldern avsevärt, så ska fasiken reka efter umgänge idag med! 

Satte för övrigt in en venport (se bild) i fredags och känner redan att det kommer bli min bästa vän under denna behandling. Jag som stickrädd slipper alltså alla dessa stick i armarna, HUR FANTASTISKT!? tycker ni ska klicka er vidare till min instagram  @sarahellstroom där jag uppdaterar dagligen om ni vill följa min resa mot cancern lite närmare. Kram. 

                           

Fuck cancer

Allt fler dagar med diagnosen cancer går och allt fler tankar trillar in. Så himla mycket tankar att det är svårt att sortera vad som är och vad som egentligen bara är mina egna hjärnspöken. Jag är så ovan med detta, hur gör man egentligen med känslor som bara bubblar upp från ingenstans? Hur gör man när man i vanliga fall är den där människan som håller allt inom sig? Jag är van, van vid att skjuta mina känslor åt sidan och istället dra fram ett glatt leende, trotts att jag egentligen inte alls är glad.

Det är så svårt att veta hur jag ska bete mig när gråten och ilskan bara helt plötsligt står där och knackar på dörren. För i nu läget verkar jag inte ha något annat alternativ än att släppa in dem. Jag krigar varje dag med att faktiskt kunna släppa ner min gard och visa mig svag. Det är svårt, svårt att släppa en del som ändå på något vis speglat min personlighet. Och om det är någonting som har och som fortfarande skrämmer mig i hela det här cancerhjulet så är det att tappa min personlighet och tappa bort mig själv där bland nålstick och sjukhuskorridorer. Jag vill inte vara ''cancersjuka Sara'' för jag känner mig allt annat än sjuk. Jag vill kunna hålla ''riktiga Sara'' vid liv, trotts att jag känner mig som en grönsak varje gång jag sätter min fot innanför sjukhusets dörrar. Tror punkten är kommen där jag faktiskt inte bryr mig vad de gör och ifall det gör ont, för som det ser ut i nuläget så har jag inget val. Allt för livet. 

Dags för mig att låta min fina familj och mina fina vänner kliva in och vara stöttepelare ett tag. Låta mig själv kliva ner från pedistalen för nu ska fokuset ligga på att bli frisk, frisk från den här djävulssjukdomen. fuck cancer. 

 

Det här är nu.

Dags att lätta på hjärtat och få utlopp för mina känslor och mina 1 miljon tankar. 

För lite mer än en månad sedan låg jag glassandes på en strand i Malaysia. Jag gjorde mitt livs resa tillsammans med min bästa vän, såg platser jag aldrig trodde fanns, gjorde saker jag alltid bara drömt om och träffade motiverande och inspirerande människor. Livet var fantastiskt. 

Men om det är någonting jag lärt mig senaste månaden så är det att livet är orättvist, och du kan aldrig förutspå vad som väntar. Det är omöjligt att förbereda sig på dess snabba vändningar och någonstans i detta bara infinna sig i vad som är. För mig var det som att kastas från en fantastisk paradisdröm till att sniffa på helvetet och ovissheten. Vad som är i mitt liv nu är cancer. Du läste rätt, cancer. Det är läskigt att skriva orden och för att inte glömma, skrämmande att se de på min skärm. Hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle sitta här, 21 år gammal och skriva orden jag och cancer i samma mening. Cancer den där djävulssjukdomen som man bara ser om på tv, läser om i tidningar och obekvämt pratar om. På något sätt har det varit så nära men alltid så fruktansvärt långt borta.

Men här sitter jag, 21 år och har precis skrivit orden jag och cancer i samma mening. Verkligheten gör ganska ont ibland, det är ett faktum. Det har nu gått två veckor sedan läkaren satt där mittemot mig och sa orden äggstockscancer och aldrig har jag sett mitt liv passera så snabbt i revy. Aldrig har jag känt mig så maktlös och liten som jag gjorde den där torsdagseftermiddagen. Tårar har sedan dess varvats med så fruktansvärt mycket ilska, varför jag? varför nu? så många frågor som inte ens läkare kan ge svar på. Slumpen är det jag får till svar när jag slänger ur mig frågan. Visst kan jag förstå att slumpen ibland väljer ut de starkaste krigarna till fighten och det den här gången tyvärr blev jag. Men min överlevnads instinkt har aldrig varit starkare och jag är så jävla redo för en fight nu. Redo att ta tillbaka kontrollen på mitt liv och på min kropp. Jag tänker inte sitta här och acceptera att min kropp sviker mig för jag kan och vill så mycket mer med mitt liv. Livet ÄR fantastiskt, för det blir precis vad du gör det till. Som jag sagt sedan start, jag ska vara den positivaste cancerpatienten läkarna någonsin har träffat. För som vi alla vet, hoppet är det sista som överger människan. #fuckcancer

Upp