sarahellstrom

Cellgifter dag 2

Fortfarande en relativt glad tjej som skriver härifrån sjukhussängen. Svårt att inte ha ett leende på läpparna då det konstant är någon i min omgivning som överöser mig med pepp och kärlek utan dess like. Vad skulle jag gjort utan dessa människor? Troligtvis gått ned mig total i den här skiten. Men känner verkligen att jag står högst upp på pyramiden nu, upplyft av fantastiska människor. Har helt klart slagit rekord i flest besökare här på avdelningen, vilket känns skönt. Är rätt jobbigt att vara ensam vissa stunder. Så all närkontakt och all kärlek jag får suger jag åt mig och vrider till någonting positivt. Men ibland förtränger jag att vänner och familj har ett jobb och en vardag att sköta utanför det här. De kan ''kliva av'' det här cancertåget och ta en break, det kan inte jag. Jag är fast här, ständigt kopplad till dropp och cellgifter och ständigt påmind om monstret i min kropp. Men inte fan ligger jag här och sväller för ingenting, nödvändigt för att få gå frisk härifrån. 

Trots att jag kanske inte har energin just nu till att ge tillbaka den enorma kärlek som jag får så vill jag att ni ska veta att min tacksamhet är över skyarna. Ni får mig att må så förbaskat bra trotts skiten som vi faktiskt går igenom tillsammans. Vi mot världen vänner. Ta hand om varandra där ute. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas