sarahellstrom

Andra återbesöket

När kallelsebrevet till onkologen dimper ned i brevlådan vrids ångesten på som en fläkt, och sprider sig sakta men säkert i min kropp. Funderingar kring livet, kring cancer, kring min egen kropp och om framtiden börjar undermedvetet att kanta min vardag och det går inte att sätta ned foten. Den där ångestklumpen i magen bara växer och växer tills man sitter där i väntrummet. Samma väntrum som man satt i för 10 månader sedan. Samma väntrum som man klev ut i efter att fått reda på att en hade cancer. Vad är det som säger att det inte skulle kunna hända igen? .

Jag sitter tyst i bilen på vägen till sjukhuset i hopp om att lugna mig själv. Allt som sker runt om kring mig är en suddig grå dimma. Jag tar ett kliv in i mig själv och försöker intala mig att det kommer gå bra och att det inte är någonting att vara orolig över. Men väl på sjukhuset tas det till en ny nivå. Där slår ångesten som triggas av den gula väggen mitt emot mig i väntrummet till, samma gula vägg som jag stirrade in i för 10 månader sedan. Den där doften som får mig att vilja kräkas, inte för att det doftar dåligt utan för att det i min värld ''luktar cancer''. Den lätt genomskinliga kvinnan med insjunkna ögon och tom blick får mig att vilja resa mig upp och ge henne en varm kram, en kram för att visa henne att hon inte är ensam. Den kramen som jag hade behövt den där dagen.  Fotstegen som kommer i min riktning får mig att kallsvettas, är det mitt namn de ska ropa upp nu?. 

Jag precis som många andra cancerdrabbade lever med insikten i att cancern kan komma tillbaka, även om risken för det är liten. Oron kommer alltid finnas där, den kommer komma virvlandes som ångest igen om 3 månader då det är dags för ännu ett återbesök. Även fast det vid detta återbesök gick fantastiskt bra.  Den kommer vara där om 5 år även fast jag kanske blivit friskförklarad. Vi kommer aldrig bli av med cancer. Även om vi på papper är friska så är insidan faktiskt rätt trasig stundivis. Inget att göra åt och inget att vara arg över, så är det bara. Min förhoppning är att cancern ska ta mindre och mindre plats i mitt liv, även om den alltid kommer vara med på ett litet hörn. Jag vill komma till den punkten där jag inte längre behöver känna att cancern tar upp min tid. Jag tänker lägga min tid på saker jag älskar och som jag brinner för, allt annat är slöseri med tid. 

Jag hoppas att ni mår bra och att ni tar hand om varandra där ute.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas