sarahellstrom

Stolt och rakryggad

Det kliar i fingrarna där dem vilar på tangenterna, men några bokstäver träder inte fram på skärmen. Jag vill säga så mycket men det verkar som om mina ord har tagit slut. Bearbetat och bearbetar fortfarande konstant livets alla frågor, men vid djupare tankeverksamhet rörs grytan bara om ännu mer. I hopp om att få lite klarhet i vad som är och vad som varit så tänkte jag väl någonstans att det var värt ett försök till ett inlägg till er, men framför allt till mig själv. 

Vill någonstans börja med att hylla mig själv och ge mig själv en klapp på axeln ( gör det du med!). Att vara stolt över mig själv och saker jag presterat i livet har inte varit något som jag varit speciellt bra på. Alltid har jag kunnat hitta fel i saker jag gör och saker jag gjort. Varje gång har det funnits saker som jag kunnat göra bättre. Aldrig har jag varit nöjd, stannat upp och njutit av det jag åstadkommit. Istället har jag blickat framåt och letat saker att förbättra i sökandet på den där euforin man tydligen ska känna när man lyckas och är tillfreds med sig själv. Känns rätt hårt att skriva det såhär, svart på vitt. Men i det stora hela så tror jag att det någonstans kan ge mig lite perspektiv på då och nu.

Min väckarklocka ringde och helt plötsligt skulle allt vara som vanligt. Jag skulle svira om till arbetskläder, ta bilen till jobbet, lägga matlådan i kylen och helt plötsligt vara tillbaka i det vanliga. Men vad fan är ''det vanliga'' när man precis gått igenom en cancerbehandling? Det var här jag insåg att jag har förändrats, skulle snarare kunna se det som en uppdaterad version av mig själv. Utifrån sett så ser jag nog exakt lika dan ut som innan (ja om vi bortser från håret såklart), men önskar verkligen att jag på något vis kunde blotta min insida, visa vem jag har blivit och hur jag ser på saker och ting utifrån mitt nya perspektiv. Det tar tid att lära känna sig själv på nytt och att lära sig hur man fungerar men jag tror att jag är på god väg. Helt plötsligt så är jag fine med att inte alltid lyckas med saker, ger mig själv en klapp på axeln i stället och tänker ''fan va grym du är som faktiskt försökte!''. Cancern har givit mig perspektiv på livet. bokstavligt talat. Känns som att jag sett allt, vilket jag kanske någonstans ändå har. Om inte ur alla vinklar så iallafall ifrån några. 

Jag är (precis som du borde) så jävla done med prestationsångest. Jag är så jävla done med att kolla mig i spegeln och inte gilla det jag ser. Jag är så jävla done med att ha ''vänner'' som inte får en att må bra. Jag är så jävla done med ångest. Jag är så jävla done. Tack cancern för att du fått mig att prioritera i livet. För att jag fått insikt i vad jag värderar och vad jag behöver för att må bra och vara den bästa versionen av mig själv. Kan låta sjukt att jag ''tackar'' cancern. Men utan detta traumatiska så hade jag inte sått här framför spegeln med det bredaste leendet på läpparna. Stolt och rakryggad. För om det är någon gång i livet jag ska vara stolt över mig själv så är det nu. 

Hoppas ni orkat läsa och att ni mår bra. Ta hand om varandra! 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas