sarahellstrom

4 månader senare

Nu står jag här blottad för hela världen att se, aldrig känt mig så naken och utlämnad som jag gör just nu. I fredags eftermiddag klev jag utanför sjukhusets dörrar efter fyra intensiva behandlingar och en operation inom loppet av 4 månader. Inga fler behandlingar inplanerade och samtidigt som jag är så fruktansvärt tacksam och glad för att jag nu förhoppningsvis slipper denna skit sjukdom, så är det ändå någonting som gnager på insidan. Dagen jag sett framemot så himla länge ligger precis under näsan på mig och ändå känner jag att jag inte riktigt kan njuta av den. 

Vill känna mig frisk men har börjat inse att cancerfri blir jag nog aldrig, oavsett vad framtida provsvar visar. Har bara hört och läst om den så kallade ''cancerbaksmällan'' och helt plötsligt börjar jag sakta men säkert inse dess innebörd. Det är nu jag ska tillbaka till livet, de liv som jag haft på paus allt för länge nu. Är så rädd, rädd att konstant behöva leva med oron att cancern faktiskt kan komma tillbaka. Ångesten bara bubblar upp till ytan av tanken att behöva gå igenom någonting sånt här igen. Inser att jag har så otroligt mycket att jobba på hos mig själv, lära mig leva med det faktum att jag faktiskt är en utav de drabbade. Det är nu jag får tid över till att bearbeta och sortera vad som faktiskt hänt de senaste 4 månaderna, i skrivande stund känns allt bara som en enda stor sörja men hoppas kunna nysta i det hela och bli något klokare. 

Tänker låta mig själv sörja nu, ''sörja'' de månader jag och mina nära och kära ständigt levt under stress och ångest. Sörja för att sedan kunna njuta av det goda livet igen. Känner mig inte riktigt redo för livet ännu, men snart hoppas jag känna mig lite tryggare och våga satsa. Ta hand om varandra. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas