sarahellstrom

Bubbelplast

I morgon har det gått exakt en vecka sedan jag opererades. Har svårt att förstå att det jag så länge haft som målbild nu är gjort, tumören är borta?! Vill skrika ut det för hela världen att höra för fan vad jag har fått gå igenom skit för att ta mig hit. Numera återstår bara ett förband på magen, ett kvitto på att vi faktiskt tog oss hit! Känslan är surrealistisk och att sätta ord på saker är svårt. Mina känslor har ännu en gång runnit ur bägaren och blandats hejvilt med varandra, för helt plötsligt kan jag inte längre styra över dem. Försöker dra i tyglarna men helt utan något gensvar. 

Tankarna har alltid varit att när tumören är borta så är cancern borta, men riktigt så är ju tyvärr inte fallet. Det är så förbannat mycket som har förändrats och som blivit annorlunda i och med cancern. Saker som inte alltid behöver synas utanpå. Inte bara kroppen som har fått sig en rejäl omgång, själen som jag så varsamt lindat in i bubbelplast för att den ska ta så lite skada som möjligt har också fått sig en del kantskador. Det var helt enkelt oundvikligt. Men på något sätt tror jag att jag kommer ut på andra sidan, starkare än någonsin, ödmjukare än någonsin, tacksammare än någonsin, kanske lite skörare än innan men vem har sagt att tårar är någonting dåligt? 

Operationen gick iallafall bra och helt enligt planen. Men att det skulle göra så ont och vara så tungt som det har varit nu senaste veckan kunde jag nog aldrig riktigt förbereda mig på. Nu är det bara att låta kroppen läka och jag måste se till att den får den tiden den behöver. För här ska läkas ordentligt. Jag har ju trotts allt varit vid livets ände och vänt. Det tar tid.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas