sarahellstrom

Cancer tankar

Att ordet cancer gör människor extremt obekväma är inget nytt. Så fort cancer kommer på tal sänks blickar och den livliga konversationen blir plötsligt obekväm och stel. Ända sedan jag fick min cancerdiagnos så har jag dagligen stött på detta problem, för ja det är ett stort problem att människor inte känner att det kan eller vågar prata om det. För som vi vet så drabbas en, drabbas alla.

Jag är trött på att få sorgsna blickar efter mig. Jag är trött på att behöva möta bekanta som inte vågar möta min blick. Jag är trött på att behöva bli ifrågasatt när jag säger att jag faktiskt mår bra. För tro mig, som cancersjuk så har man även dagar då man får må fantastiskt bra. Att människor i min omgivning ska våga prata om cancer och faktiskt känna att de inte kliver på någons tår är nog min absolut högsta önskan just nu. Cancer behöver faktiskt inte betyda död. 

Måste dock medge att jag har varit en utav dessa som varit obekväm i cancerns andrum. Jag menar inte är det så konstigt att folk blir obekväma och rädda så fort cancer kommer på tal då i princip alla kopplar cancer till död. Men sedan min cancerdiagnos så har jag tokvägrat att se dessa ord tillsammans. Jag ska inte dö i cancer. Aldrig att jag tänker låta denna jävulssjukdom ta över mig och min kropp. Aldrig. 

Har fått extremt många frågor om hur jag kunde känna att någonting var fel och hur jag upptäckte att jag kanske var sjuk. Förstår att folk undrar för som sagt så väcker ofta cancer obehag och rädsla. Tror att folk undrar just för att de ska kunna utesluta att de inte också är drabbade. Men ska jag vara ärlig så var det bara ren tur att jag upptäckte någonting alls. Äggstockscancer har allt som oftast väldigt få eller inga symptom alls, och drabbar oftast aldrig unga människor. Men där låg jag på stranden i Malaysia, solade på rygg och såg en knöl precis vid bikinikanten. Tanken slog mig, shit jag kanske har cancer, men efter som sånt aldrig händer en själv så borstade jag av mig dessa tankar. Väl hemma i Sverige sökta jag hjälp, och tacka gudarna för att jag tog fingrarna ur och faktiskt gjorde det. TACK SARA! Har inte haft några direkta symptom alls, förnst läkaren sitter där och frågar: Har du gått ned någonting i vikt på senaste? och jag hör mig själv vara ja det har jag. Har du varit mycket trött? Ja det har jag. Har du haft mycket problem med magen? Ja det har jag. Helt plötsligt föll alla pusselbitar på plats och 1+1 blev helt plötsligt cancer. Varit mycket arg på mig själv för att jag inte upptänkt någonting tidigare, men läkaren menar på att det hade varit omöjligt för mig att göra det. Uppmanar dock alla som sitter hemma på kammaren och misstänker att något är fel, gör dig själv och alla andra i din omgivning en tjänst och kolla upp det. 

Ta hand om varandra där ute. 

                 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas