sarahellstrom

identitetskris

Hallå vänner, det var ett bra tag sedan jag ventilerade med er nu. Känner dock att ett inlägg var väl på sin plats idag.

Har finally återhämtat mig efter senaste behandlingen, det tar fan tid de där med att återhämta sig ordentligt nu. Känner efter varje behandlingstillfälle hur kroppen bara bryts ned mer och mer. Hur saker bara blir jobbigare och jobbigare och hur jag kan lägga till fler bieffekter på min lilla lista. Förbannat att cellgifterna ska köra över de friska cellerna också när det ångar fram i kroppen, försöker acceptera men det är inte alls lätt. 

Haft största identitetskrisen som grädden på moset senaste veckan. Känner lite att jag tappar mig själv och det gör mig så jävla ledsen. Känt mig så tom och ensam, trotts att jag nästan aldrig är ensam. Distansen till ''mitt gamla jag'' blir bara större och större och hur mycket jag än försöker hålla kvar så ser jag hur det glider mellan mina fingrar. Vill ha till baka mitt hår, kunna slänga upp det i en bulle på huvudet. Vill ha tillbaka min styrka och ork att lyfta tungt på gymmet. Jag vet att det kommer tillbaka, jag får höra det så ofta. Men tänker tillåta mig själv att sörja det nu, ni vet gråta en skvätt eller två. Bättre sent en aldrig. Ta hand om varandra.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas