sarahellstrom

Vanliga livet.

7 månader har gått och idag är min sista officiella dag som sjukskriven. På måndag så är det denna brutta som ska tillbaka till jobbet, sjukaste känslan att det helt plötsligt bara ska vara som vanligt. Jag menar det är ju allt annat än som vanligt, hur fan ska man bete sig? Känns som att börja om från 0 och bara att hitta tillbaka till ''min'' plats på jobbet kommer vara så krävande. Jag är inte samma person som innan, jag orkar inte samma saker som innan, jag prioriterar helt annorlunda än innan. Jag har i och för sig ungefär samma mål och drömmar som innan men något på insidan har förändrats. 

Jag tror mig ha bearbetat stora delar av min sjukdomstid, men hur kommer man reagera när man kommer tillbaka i vardagen och människor på jobb och fritid börjar gräva i det som varit? hur säger man ifrån om man inte orkar? Jag vill inte komma tillbaka till jobbet och ses som cancersjuka Sara, jag vill att de ska se på mig med exakt samma ögon som innan. Inget medlidande tack. Jag är cancerfri och vill inte kastas tillbaka på cancerkarusellen varje gång någon frågar om det som varit. VILL prata om det för att sprida kunskap men hur fan kommer man reagera? Och hur säger jag stopp när jag känner att bägaren är full?

Helt plötsligt så kommer jag ställas inför så många nya situationer. Tror mig vara på samma nivå och kraven jag har på mig själv kommer alltid vara där. Svårt att se mina begränsningar nu när jag ändå ska ses som ''frisk'' igen. Rädd att hjärntröttheten hänger kvar och så rädd för att misslyckas. Vill ta vara på livet och ta det med storm, för vi alla vet hur skört livet kan vara. Nu väntar iallafall en helg med festligheter och fantastiskt sällskap. Så ta hand om varandra där ute!

Spana in denna fina video som Ung Cancer gjort om mig, och har ni missat de så har jag även gjort en takeover på deras instagram! ta er en kik, kram.


">

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas