sarahellstrom

tacksam och lite sårbar

Ensamheten är det som tär på mig mest av allt. Sitta ensam med ens egna demoner och tankar är inte lätt alla gånger. Det är när tystnaden lägger sig som ett bommullstäcke över rummet och fyller varenda vrå som ångesten sakta kommer krypandes. Det spelar ingen roll om jag har en bra dag, för så fort jag blir ensam med mina tankar så kommer alltid livet ikapp. Det är inte ofta som jag behöver vara ensam, men kanske är det också det som är den stora stenen i bröstet. Kanske behöver jag vara ensam med mina demoner och tankar lite oftare, för att på något vis bli vän med dem. Det är när jag är ensam som jag inser att det är nu det gäller, det är nu jag ska kriga tillbaka till vardagen. Men hur tar man sig upp för berget av sjukhusbesök, trauman, ångest och smärta? Hur tar man sig upp för att kunna se soluppgången? Jag vill inget hellre än att ta mig upp, men det är svårt, svårare än jag någonsin trott. Jag är trotts allt inte samma människa nu, som innan min cancer resa. 

Känns lite som att vara tillbaka i tonåren igen, resan för att lära känna sig själv och sin kropp har åter bara börjat. Jag har så mycket mer att lära. Samtidigt som jag kan relatera till tonåren så känner jag mig otroligt mycket äldre än mina jämnåriga. Att jag blivit tvungen att växa upp och mogna snabbare än andra i min ålder är ett faktum. Känner mig mer som 30+ än som 22. Trotts att jag ''bara'' gått miste om ett halv år så känns det som så otroligt mycket mer. Men en klok person sa en gång till mig, du har inte förlorat tid, se istället all tid som du vunnit. Men jag om någon vet att tiden är dyrbar och inte alls någonting man ska ta för givet, vill såklart leva med tanken att jag har all tid i världen men det är inte längre en självklarhet för mig.

Älskar livet mer än någonting, tacksam och lite sårbar. Men fan vad stark jag är. Ta hand om varandra. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas