sarahellstrom

Oktober

Så mycket tankar och känslor kring just denna månad. En månad som alltid kommer att gå i cancerns tecken, för snart har det gått ett år sedan jag fick min dödsdom. Ett år sedan mitt liv slets ur mina händer och ovarsamt packades ned i en låda. En låda som sedan fick en hedersplats långt undangömd i förrådet. 

Jag kollar ofta tillbaka på mina gamla blogginlägg och får ofta en klump i halsen när jag läser hur jag blottat mitt inre, mina tankar och känslor. Hur jag skrev och skrev och skrev för att det skulle finnas någonting kvar av mig efter min död. Under första tiden av min sjukdom så var jag långt där inne redan förberedd på att dö, även om jag relativt enkelt drog ett leende över ansiktet. Jag hade nästan börjat acceptera att det var såhär det skulle sluta. Någonstans i allt mörker så hittade jag tillbaka till hoppet, viljan att överleva, viljan att få se en framtid och viljan att aldrig någonsin förlora. 

Att sitta här, snart ett år efter min diagnos och blicka ut över det år som har varit gör ont i varje millimeter av min kropp. Det gör ont att såhär i efterhand förstå hur otroligt dåligt jag och min omgivning har mått. Det gör ont att se tillbaka på bilder och inte känna igen mig själv. Det skär i mig när jag tänker på all smärta och alla tårar som den där jävla cancern har orsakat. Känslan som dock lyser allra starkast här och nu, det är stolthet. Jag har under det senaste året hunnit med:

  • En långresa i Asien och indonesien
  • Fått en cancerdiagnos
  • Varit sövd ca 5 gånger (kommer fasiken inte ens ihåg, säkert fler än dessa)
  • Sammanlagt mer än en månad inlagd på sjukhus.
  • Mer än 160 timmar kopplad till dropp och cellgifter.
  • Ca 50 sprutor i magen/benet efter cellgifter.
  • En öppen bukoperation.
  • Bli tumörfri
  • Varit i Barcelona
  • Börjat jobba
  • Börjat plugga sjuksköterska 
  • Och mycket där till.

Från att tro att man ska dö, till att sitta här och plugga på om nervsystem och celler. Måste ändå säga att jag älskar livets kontraster. Cancer är en fruktansvärd sjukdom och cellgifterna som bryter ned varenda liten cell du har, på sin framfärd genom din kropp. Det gör ont och du kommer inte känner igen dig själv. Men någonstans i detta, när du lyckats kicka cancern så ska du tillbaka. Jag har äntligen fått plocka fram livets-låda som stått i förrådet i ett år nu. Jag har sakta börjat rensa och kommit i underfund med att jag faktiskt är tillbaka. Inte tillbaka där jag en gång var men tillbaka där jag faktiskt vill vara. För som allt jag fått uppleva har fått mig att prioritera annorlunda, se saker ur andra vinklar och vilja andra saker i livet. Som jag sagt, hoppet är det sista som överger människan, med lite jävlar anamma och massa kramar så tar man sig ganska långt. 

Ta hand om varandra. 

 

För er som vill ha ett ansikte på cancern. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas