sarahellstrom

Det mest privata en människa har.

Som ni kanske redan förstått så är bloggen min fristad, de ställe där jag kan släppa på spärren och låta ärligheten och verkligheten väga tyngst. Och ibland är verkligheten och ärligheten inte så himla trevlig, tyvärr men sånt är livet vi alla lever. 

I tisdags efter mycket om och men och efter en himla massa ombokningar från vårdens sida, så fick jag ''äntligen'' komma och göra provtagningarna för min cellförändringar. Inte en dag försent med tanke på att det gått ett helt år innan någon ens berättat för mig att jag har cellförändringar. Återigen var det min tur att sitta i det gula väntrummet, lite utav dödens väntrum. Här har jag och många kvinnor med mig fått livsförändrande besked tidigare, och nu var det dags igen.

Alla ni som lever med någon form utav cancer vet lika väl som jag att de första 5 åren innan ''friskförklaring'' kan vara ganska kritiska och risken för ett återfall kan vara ganska stor. Det är vardagsmat att tänka på återfall, inte minst när jag sitter här med cellförändringar som jag vet kan leda till cancer. Att ligga i gynstolen och blotta det mest privata en människa har, för en helt främmande människa när du vet att de kan hitta cancer nu är en extremt underlig situation. Jag har varit med om MYCKET, och då menar jag MYCKET det senaste åren och ska jag vara ärlig så är det inte mycket som skrämmer mig längre. Men i tisdags var jag på bristningsgränsen. Cancer var det enda slutet på detta besök, det hade min hjärna bestämt redan veckor innan. Lite som att förbereda sig på ännu ett helvete, för att hoppas på för mycket och sedan få hela världsbilden krossad igen var liksom inget alternativ. Ännu ett dåligt besked hade krossat mig och allt jag byggt upp ännu en gång och mitt försvar blev helt enkelt att förvänta mig det värsta. Den där positiva auran jag byggt upp runt mig själv var helt plötsligt borta och mörka tankar var det enda som snurrade runt i mitt huvud. Självklart så är det inte något konstigt med det, endast en försvarsmekanism. Men de mörka tankarna är så fruktansvärt tunga, som att man sjunker 10 cm under jorden och benen liksom fastnar där. Det finns ingen väg upp, enda utvägen är att låta tankarna snurra och snurra tills de har snurrat färdigt.

nog om katastrof, besöket gick bra och vad läkaren kunde se så fanns det inge cancer. Men nu väntar vi på provsvaren och tar det vidare därifrån. 

Men nu behöver jag era tips. Är det någon utav er där ute som har något tips på vad tusan man ska göra när man är sådär livrädd och katastroftankarna bara står där? Alla tips mottages.  

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas