sarahellstrom

Kategori: fuckcancer

Ung Cancer

Efter en långhelg på vackra ön brännö utanför Göteborg tillsammans med Ung Cancer, så har jag äntligen landat ordentligt här hemma. Landat hemma i Umeå lite klokare, lite tacksammare och framförallt mycket starkare än innan. Att få träffa människor som med handen på hjärtat kan säga att de vet hur det känns har gjort att jag kommit till en del insikter.

Det tar tid att gå igenom och rensa ur ryggsäcken som är tungt lastad med cancerbagage. Det är okej att känna och vara ledsen, men inte för att du är ensam utan för att du har gått igenom ett jävla helvete. Jag är aldrig ensam, oavsett hur ensam jag känner mig så finns det alltid någon där ute som delar mina känslor och tankar. Det är bättre att öppna fönstret och ventilera än att låta cancertankarna bubbla över inombords. Åkte på detta rehabiliteringsläger helt utan någon som helst förväntning. Kom hem så otroligt mycket rikare på vänner, insikter, kunskap och kärlek. Utan Ung Cancer hade jag fortfarande stått kvar på samma ståplats och stampat, men nu rör jag mig äntligen i riktning mot mina mål och framtidsdrömmar.

Tack för att jag fått möjligheten att träffa människor i samma situation, tack för att jag fått insikten att jag absolut inte är ensam och tack för att jag fått redskap med mig som kommer göra min resa tillbaka till livet lite rakare och lite enklare. Tack fantastiska Ung Cancer. Ta hand om varandra.

Friskvård inte sjukvård

Det var i torsdags som min sjukgymnast stannade upp under vårt möte, granskade mig från topp till tå och säger de välvalda orden. ''Sara nu är det friskvård och inte sjukvård, glöm inte det!''. Hon måste ha sett på mig att det var precis det jag behövde få höra för att inse att jag faktiskt är frisk. Något rätt i den meningen var det i allafall för en känslovåg slukade mig utan förvarning. Att få höra ifrån någon annan att jag är frisk är nog det som jag har behövt för att kunna gå vidare och börja bygga tillbaka mitt rasade livstorn. 

När jag skrevs ut från sjukhuset för sista gången frågade jag min läkare ifall jag någonsin kommer att friskförklarad. Det jag får tillsvar är som ett hugg i bröstet. ''Vi friskförklarar inte, just för att det fortfarande finns en chans att det kommer tillbaka, även om risken är liten.''. Sedan dess har det verkligen varit svårt för mig att se mig själv som frisk, jag är ju bara som läkaren så fint formulerade sig''tumörfri''. Ett litet slag i ansiktet och ett ganska så stort steg bakåt då mitt mål sedan start varit att få bli friskförklarad. Men tack vara sjukgymnastens fantastiska ord så känner jag mig starkare än någonsin och framförallt friskare än någonsin. Knappt haft cancer i tanken sedan i torsdags, utan hjärnan min har äntligen efter 6 månader fått lite vila från cancern. 

Trotts att jag numera slipper behandling och sjukhus så påminner hela min kropp mig om vad jag gått igenom och om cancer. Så fort jag drar ned mina byxor och ser mitt 15cm långa ärr på magen så ploppar minnen från operationen upp, minnen om hur dåligt jag mått. Så fort jag väljer att ha på mig ett linne så ser jag ärret och venporten som väldigt tydligt putar ut under huden på bröstkorgen, och minnen från alla behandlingstillfällen ploppar upp. Distansen till mitt sjuka jag blir tidsmässigt större men den mentala och psykiska biten förblir densamma. Att jag nästa vecka åker iväg med fantastiska Ungcancer på rehabiliteringsläger känns fantastiskt och tror att det kommer bli ännu ett startskott för mitt nya liv. 

Ta hand om varandra. 

tacksam och lite sårbar

Ensamheten är det som tär på mig mest av allt. Sitta ensam med ens egna demoner och tankar är inte lätt alla gånger. Det är när tystnaden lägger sig som ett bommullstäcke över rummet och fyller varenda vrå som ångesten sakta kommer krypandes. Det spelar ingen roll om jag har en bra dag, för så fort jag blir ensam med mina tankar så kommer alltid livet ikapp. Det är inte ofta som jag behöver vara ensam, men kanske är det också det som är den stora stenen i bröstet. Kanske behöver jag vara ensam med mina demoner och tankar lite oftare, för att på något vis bli vän med dem. Det är när jag är ensam som jag inser att det är nu det gäller, det är nu jag ska kriga tillbaka till vardagen. Men hur tar man sig upp för berget av sjukhusbesök, trauman, ångest och smärta? Hur tar man sig upp för att kunna se soluppgången? Jag vill inget hellre än att ta mig upp, men det är svårt, svårare än jag någonsin trott. Jag är trotts allt inte samma människa nu, som innan min cancer resa. 

Känns lite som att vara tillbaka i tonåren igen, resan för att lära känna sig själv och sin kropp har åter bara börjat. Jag har så mycket mer att lära. Samtidigt som jag kan relatera till tonåren så känner jag mig otroligt mycket äldre än mina jämnåriga. Att jag blivit tvungen att växa upp och mogna snabbare än andra i min ålder är ett faktum. Känner mig mer som 30+ än som 22. Trotts att jag ''bara'' gått miste om ett halv år så känns det som så otroligt mycket mer. Men en klok person sa en gång till mig, du har inte förlorat tid, se istället all tid som du vunnit. Men jag om någon vet att tiden är dyrbar och inte alls någonting man ska ta för givet, vill såklart leva med tanken att jag har all tid i världen men det är inte längre en självklarhet för mig.

Älskar livet mer än någonting, tacksam och lite sårbar. Men fan vad stark jag är. Ta hand om varandra. 

Cancerkarusellen

Kliar mig försiktigt i ögonen och ser hur ögonfransarna sakta faller till marken, en efter en. Lite samma känsla som första gången det hände, då ovetandes om hur framtiden skulle komma att se ut. Men att se mina ögonfransar falla till marken denna gång gör inte så mycket. För denna gång har jag lurat döden och vet att när de där ögonfransarna väl växer ut igen så är de här för att stanna. 

Jag har de senaste veckorna vandrat mellan hopp och förtvivlan, jag har mått skit. Den där känslan när man tryckt i sig aldelens för mycket godis och illamåendet kommer som ett brev på posten har legat som ett täcke över min orkeslösa kropp. Allt i mitt liv blev lite för mycket ''kaka på kaka'', en bakterie som letat sig in i mitt op-sår och låga blodvärden gjorde att jag blev inlagd igen. Jag som inte skulle behöva sätta min fot innanför sjukhusets dörrar förnst i maj. En riktig käftsmäll med andra ord. Men såhär en antibiotikakur senare känner jag åter igen hopp om livet. 

Jag älskar livet och har aldrig någonsin känt en sådan tacksamhet som jag känner idag. Tacksam för att jag fått välja livet. För att jag får stanna här på jorden och uppfylla mina drömmar. Wow säger jag bara, jag kan äntligen börja drömma igen. Inge mer rädsla för döden, inge mer ångest och ovetskap. Den där glöden har äntligen tänts igen och alla tvivel kring om jag kommer hinna med att fylla 25 är som bortblåsta. Att blicka framåt har varit otroligt ångestfyllt de senaste halvåret, men nu börjar sommarfjärilarna flyga runt i magen så fort jag tänker på framtiden och allt vad den har att ge. Nu tänker jag kliva av cancerkarusellen för ett tag. Självklart kommer jag alltid att ha en fribiljett till den, men just nu tänker jag bara njuta av att jag är ''frisk''. Ta hand om varandra. 

 

4 månader senare

Nu står jag här blottad för hela världen att se, aldrig känt mig så naken och utlämnad som jag gör just nu. I fredags eftermiddag klev jag utanför sjukhusets dörrar efter fyra intensiva behandlingar och en operation inom loppet av 4 månader. Inga fler behandlingar inplanerade och samtidigt som jag är så fruktansvärt tacksam och glad för att jag nu förhoppningsvis slipper denna skit sjukdom, så är det ändå någonting som gnager på insidan. Dagen jag sett framemot så himla länge ligger precis under näsan på mig och ändå känner jag att jag inte riktigt kan njuta av den. 

Vill känna mig frisk men har börjat inse att cancerfri blir jag nog aldrig, oavsett vad framtida provsvar visar. Har bara hört och läst om den så kallade ''cancerbaksmällan'' och helt plötsligt börjar jag sakta men säkert inse dess innebörd. Det är nu jag ska tillbaka till livet, de liv som jag haft på paus allt för länge nu. Är så rädd, rädd att konstant behöva leva med oron att cancern faktiskt kan komma tillbaka. Ångesten bara bubblar upp till ytan av tanken att behöva gå igenom någonting sånt här igen. Inser att jag har så otroligt mycket att jobba på hos mig själv, lära mig leva med det faktum att jag faktiskt är en utav de drabbade. Det är nu jag får tid över till att bearbeta och sortera vad som faktiskt hänt de senaste 4 månaderna, i skrivande stund känns allt bara som en enda stor sörja men hoppas kunna nysta i det hela och bli något klokare. 

Tänker låta mig själv sörja nu, ''sörja'' de månader jag och mina nära och kära ständigt levt under stress och ångest. Sörja för att sedan kunna njuta av det goda livet igen. Känner mig inte riktigt redo för livet ännu, men snart hoppas jag känna mig lite tryggare och våga satsa. Ta hand om varandra. 

 

Det här inlägget är för er

Det här är inlägget för er som har någon i er närhet som är drabbad av cancer. 

Ingen utav oss har valt detta och liksom jag fick en käftsmäll när cancern entrade våra liv, precis så fick även du en käftsmäll. Folk glömmer lätt att du också ofrivilligt har kastats på cancerkarusellen, att du också precis som jag känner ilska, orättvisa och sorg. Därför vill jag att du ska fortsätta läsa här. 

Tack för att du står där med en varm och öppen famn när jag känner att jag inte orkar stå själv längre. Tack för att du följer med mig på alla läkarbesök och får mig att känna en fantastisk trygghet, trotts att du är minst lika nervös som jag. Tack för att du skickar ett gulligt sms och frågar hur det är med mig, trotts att jag kanske inte orkar svara i stunden så betyder det där lilla smset allt där och då. Jag vill säga tack, tack för att du ger mig en trygg axel att gråta på när ångesten kliver in genom dörren. Jag ser på dig att du också vill gråta, men du väljer att visa dig stark för mig. Tack för att du tittar på mig med exakt samma kärleksfulla blick nu som innan jag blev sjuk. Tack för att du prioriterar mitt mående och mig i stunder som det egentligen är du som bör stå i fokus. Jag lovar att när vi kliver av denna karusell så kommer jag ha tid att ge dig mitt fulla fokus för det förtjänar du. 

Nu vill jag bara att du ska veta att det är okej för dig att gråta i min närhet, även jag kan ge tröst. Det är okej för dig att vara rädd, jag ska göra allt i min makt för att du ska känna ett inre lugn. Du ska veta att det är okej att du inte alltid kan hålla garden uppe, du är ju bara människa. Jag förstår att det är tufft för dig att stå på sidan, helt maktlös och se mig ha ont. Att inte kunna göra någonting för att få mig må bättre. Men du ska veta att helt maktlös är du inte, för bara din närvaro får mig lugn och trygg. Vi är in this tillsammans trotts att vi inte valt detta. Det är orättvist men att du valt att kriga med mig är en hjälte insats. 

Jag är så innerligt tacksam för alla fantastiska människor som jag har i min omgivning. Vill prisa er alla till skyarna för det ni gör för mig är stordåd. Tack fina familj och sambo för att ni ger mig den styrka och kärlek jag behöver för att klara denna skit sjukdom, utan er hade vi inte varit här idag. Älskar er. Ta hand om varandra. 

 

Bubbelplast

I morgon har det gått exakt en vecka sedan jag opererades. Har svårt att förstå att det jag så länge haft som målbild nu är gjort, tumören är borta?! Vill skrika ut det för hela världen att höra för fan vad jag har fått gå igenom skit för att ta mig hit. Numera återstår bara ett förband på magen, ett kvitto på att vi faktiskt tog oss hit! Känslan är surrealistisk och att sätta ord på saker är svårt. Mina känslor har ännu en gång runnit ur bägaren och blandats hejvilt med varandra, för helt plötsligt kan jag inte längre styra över dem. Försöker dra i tyglarna men helt utan något gensvar. 

Tankarna har alltid varit att när tumören är borta så är cancern borta, men riktigt så är ju tyvärr inte fallet. Det är så förbannat mycket som har förändrats och som blivit annorlunda i och med cancern. Saker som inte alltid behöver synas utanpå. Inte bara kroppen som har fått sig en rejäl omgång, själen som jag så varsamt lindat in i bubbelplast för att den ska ta så lite skada som möjligt har också fått sig en del kantskador. Det var helt enkelt oundvikligt. Men på något sätt tror jag att jag kommer ut på andra sidan, starkare än någonsin, ödmjukare än någonsin, tacksammare än någonsin, kanske lite skörare än innan men vem har sagt att tårar är någonting dåligt? 

Operationen gick iallafall bra och helt enligt planen. Men att det skulle göra så ont och vara så tungt som det har varit nu senaste veckan kunde jag nog aldrig riktigt förbereda mig på. Nu är det bara att låta kroppen läka och jag måste se till att den får den tiden den behöver. För här ska läkas ordentligt. Jag har ju trotts allt varit vid livets ände och vänt. Det tar tid.

 

Cancer tankar

Att ordet cancer gör människor extremt obekväma är inget nytt. Så fort cancer kommer på tal sänks blickar och den livliga konversationen blir plötsligt obekväm och stel. Ända sedan jag fick min cancerdiagnos så har jag dagligen stött på detta problem, för ja det är ett stort problem att människor inte känner att det kan eller vågar prata om det. För som vi vet så drabbas en, drabbas alla.

Jag är trött på att få sorgsna blickar efter mig. Jag är trött på att behöva möta bekanta som inte vågar möta min blick. Jag är trött på att behöva bli ifrågasatt när jag säger att jag faktiskt mår bra. För tro mig, som cancersjuk så har man även dagar då man får må fantastiskt bra. Att människor i min omgivning ska våga prata om cancer och faktiskt känna att de inte kliver på någons tår är nog min absolut högsta önskan just nu. Cancer behöver faktiskt inte betyda död. 

Måste dock medge att jag har varit en utav dessa som varit obekväm i cancerns andrum. Jag menar inte är det så konstigt att folk blir obekväma och rädda så fort cancer kommer på tal då i princip alla kopplar cancer till död. Men sedan min cancerdiagnos så har jag tokvägrat att se dessa ord tillsammans. Jag ska inte dö i cancer. Aldrig att jag tänker låta denna jävulssjukdom ta över mig och min kropp. Aldrig. 

Har fått extremt många frågor om hur jag kunde känna att någonting var fel och hur jag upptäckte att jag kanske var sjuk. Förstår att folk undrar för som sagt så väcker ofta cancer obehag och rädsla. Tror att folk undrar just för att de ska kunna utesluta att de inte också är drabbade. Men ska jag vara ärlig så var det bara ren tur att jag upptäckte någonting alls. Äggstockscancer har allt som oftast väldigt få eller inga symptom alls, och drabbar oftast aldrig unga människor. Men där låg jag på stranden i Malaysia, solade på rygg och såg en knöl precis vid bikinikanten. Tanken slog mig, shit jag kanske har cancer, men efter som sånt aldrig händer en själv så borstade jag av mig dessa tankar. Väl hemma i Sverige sökta jag hjälp, och tacka gudarna för att jag tog fingrarna ur och faktiskt gjorde det. TACK SARA! Har inte haft några direkta symptom alls, förnst läkaren sitter där och frågar: Har du gått ned någonting i vikt på senaste? och jag hör mig själv vara ja det har jag. Har du varit mycket trött? Ja det har jag. Har du haft mycket problem med magen? Ja det har jag. Helt plötsligt föll alla pusselbitar på plats och 1+1 blev helt plötsligt cancer. Varit mycket arg på mig själv för att jag inte upptänkt någonting tidigare, men läkaren menar på att det hade varit omöjligt för mig att göra det. Uppmanar dock alla som sitter hemma på kammaren och misstänker att något är fel, gör dig själv och alla andra i din omgivning en tjänst och kolla upp det. 

Ta hand om varandra där ute. 

                 

identitetskris

Hallå vänner, det var ett bra tag sedan jag ventilerade med er nu. Känner dock att ett inlägg var väl på sin plats idag.

Har finally återhämtat mig efter senaste behandlingen, det tar fan tid de där med att återhämta sig ordentligt nu. Känner efter varje behandlingstillfälle hur kroppen bara bryts ned mer och mer. Hur saker bara blir jobbigare och jobbigare och hur jag kan lägga till fler bieffekter på min lilla lista. Förbannat att cellgifterna ska köra över de friska cellerna också när det ångar fram i kroppen, försöker acceptera men det är inte alls lätt. 

Haft största identitetskrisen som grädden på moset senaste veckan. Känner lite att jag tappar mig själv och det gör mig så jävla ledsen. Känt mig så tom och ensam, trotts att jag nästan aldrig är ensam. Distansen till ''mitt gamla jag'' blir bara större och större och hur mycket jag än försöker hålla kvar så ser jag hur det glider mellan mina fingrar. Vill ha till baka mitt hår, kunna slänga upp det i en bulle på huvudet. Vill ha tillbaka min styrka och ork att lyfta tungt på gymmet. Jag vet att det kommer tillbaka, jag får höra det så ofta. Men tänker tillåta mig själv att sörja det nu, ni vet gråta en skvätt eller två. Bättre sent en aldrig. Ta hand om varandra.

 

Lyckotårar

Nu har det hänt igen, lyckotårarna har sprutat ännu en gång. 

Ni vet den där känslan när man känner hur den stora stenen som legat tungt pressad över hjärta och själ under en väldigt lång tid, äntligen faller till marken. Den känslan har flugit runt som små sommarfjärilar i min mage de senaste dagarna. Trodde aldrig att jag kunde känna en sådan här stark tacksamhet. Tacksamhet till kroppen, tacksamhet till vården, tacksamhet till att vi betalar skatt, tacksamhet till mina vänner, familj och sambo. Tacksam för att vi tillsammans gjort allt i vår makt för att jag ska kliva ur cancersnurran med livet framför mig.

Jag är inte frisk, men efter att ha plågat mig igenom alla röntgenundersökningar och gynundersöknigar ännu en gång så fick vi äntligen glädjebeskedet som vi väntat så länge på. Tack kroppen för att du väljer att jobba med mig och för att du svarar så fantastiskt bra på cellgifterna! Ovissheten om kroppen klarar av cellgifterna och ovissheten kring om cellgifterna faktiskt funkar är nu som bortblåsta, för vänner nu vet vi att vi är på väg åt rätt håll. Kroppen har svarat fantastiskt bra på cellgifterna trotts endast två behandlingar och tumören har krympt betydligt. Vill bara skriva orden ''tumören har krympt'' om och om igen för det är så fruktansvärt fantastiskt!

Jag kan nu smått börja se en framtid igen, den framtid som blev bortsliten ifrån mig den där hösteftermiddagen. En framtid som innehåller resor, utbildning, äventyr och familj. Dödsångesten kan slänga sig i väggen för här är det jag som vinner. Ta hand om varandra. 

                                                          

 

 

Fem minuter av ditt liv

Jag vill att ni tar er fem minuter och läser igenom denna lilla lista som jag kom över för några dagar sedan. Viktig för mig, och för många andra cancerdrabbade. Läs och ta med er. 

Så vill vi bli bemötta:

  • Fråga hur jag mår.
  • Prata med mig som vanligt, jag är fortfarande samma person.
  • Tycker du att det är jobbigt? Berätta vad som är jobbigt.
  • Hör av dig, även då jag inte orkar.
  • Titta på mig ordentligt istället för att smygtitta.
  • Finns för mig innan, under och efter min behandling. Missa framförallt inte de sistnämnda!
  • Ha tålamod med mig och ta inte illa upp om jag är tröttare än vanligt. 
  • Skoja med mig. 
  • Följ med mig på behandlingar.
  • Följ med och jogga en kilometer med mig. Även om du egentligen skulle jogga åtta.
  • Prata med mig om vardagliga saker även fast jag är sjuk.
  • Krama mig, jag smittar inte. 
  • Vill du veta något? fråga!
  • Säg att jag är fin, även när jag själv inte ser det. 
  • Lyssna!

Så vill vi INTE bli bemötta:

  • Jämför inte mig och min ork med andra du känner som haft cancer.
  • Sluta inte höra av dig, även om jag ofta säger nej till dina idéer.
  • Bli inte rädd.
  • Titta inte bort då vi möts.
  • Skämta inte om håret innan du vet mina tankar och känslor kring det.
  • Berätta inte om de som dött i cancer.
  • Behandla mig inte som någon porslinsdocka. 
  • Glöm inte bort att bjuda med mig.
  • Säg inte att jag kommer klara mig för att jag är stark. Cancer är ingen prestationstävling. 
  • Fråga inte hur jag mår om du inte orkar stanna och lyssna på svaret.
  • Tyck inte synd om mig. 
  • Säg inte ''kämpa'', det antyder att jag har ett val. Bara jag kämpar tillräckligt bra. 

Bakismoln

Kan med handen på hjärtat säga att detta blogginlägg har varit under konstruktion sedan i fredags. Jag önskar att jag med rättmätiga ord kunde förklara för personer i min omgivning hur det känns i min lilla kropp såhär veckan efter cellgifter, men känns som att alla ord är för fjuttiga och inte riktigt gör känslan rättvis. Den konstanta hjärntröttheten gör det extremt svårt att fungera normalt och känner att jag fortfarande lär mig hur min kropp reagerar på cellgifterna. Trodde det skulle vara lättare än såhär, att det någonstans skulle uppdaga sig ett mönster. Men att ta dagen som den kommer har helt plötsligt fått en helt ny innebörd i mitt liv. I nuläget är det nästan så att man får ta timme för timme istället.

Återigen så mycket frustration. Frustration över att jag inte längre känner min kropp tillräckligt väl för att veta hur jag ska hantera känslorna när kroppen sviker. Hur jag ska agera när jag sitter och försöker läsa en text, men inser att jag för allt i världen inte kan förstå vad det står. Det är som ett enda stort bakismoln som liksom aldrig riktigt vill ta slut. De positiva är att jag faktiskt kan se att det går åt rätt håll, dock absolut inte lika fort som jag vill att det ska. Men om det är någonting jag lärt mig i och med min cancerdiagnos så är det banne mig att lyssna på kroppen och ge den tid. Den gör trotts allt, allt för att du ska bli av med skiten. Vad mer kan jag egentligen begära? 

Börjar känna hur Sara sakta kommer krypandes tillbaka, snart gått en vecka sedan jag fick komma hem från behandling nr två. Mår verkligen bättre och bättre för varje dag vilket är fantastiskt skönt. Snart känner jag mig 100 procent redo för att njuta av julen och mina nära och kära. Ta hand om varandra. 

Kroppen

Går förbi spegeln och hajar till varje gång. Vem är den magra tjejen utan hår? Det är verkligen svårt att ta in att detta är jag. Det är jag som står där i spegeln. Jag saknar min kropp, jag saknar att kunna träna obehindrat och jag saknar att känna mig stark. Visst hade jag förväntat mig att kroppen skulle förändras, men nu när jag väl står här och ser mig själv hårlös och muskellös i spegeln så är det ännu ett wake up call. 

Den här jävla cancern (ursäkta mitt språk) när ska den sluta ta alla fantastiska saker ifrån mig? Självklart är det ett billigt pris att betala med mitt hår och min muskelmassa. För ännu en gång får jag välja livet. Livet är allt för mig just nu och betalar mer än gärna allt för det. Men det är tungt. Tungt att se kroppen och utseendet förändras så himla fort, hinner nog inte riktigt med att anpassa mig utan kastas liksom bara fram och tillbaka hejvilt utan att riktigt kunna stanna upp och andas emellan varven. 

Tillbaka på sjukhuset nu för cellgifter omgång 2, det känns bra att vi efter denna vecka ändå (förhoppningsvis) är halvvägs och en operation står förhoppningsvis på schemat. Ännu ett moment som kommer förändra min kropp, min 21 år gamla kropp. På ett sätt är det fantastiskt att jag gått in i denna behandling, vältränad, frisk och ung. Det ger mig alla förutsättningar till att klara av den här sjukdomen. Jag älskar min kropp för det. Samtidigt så tar det emot något fruktansvärt att behöva acceptera alla förändringar den står inför. Jag som 21 åring ska inte behöva acceptera denna typ av kroppsliga förändringar. Jag ska oroa mig för celluliter och brösttillväxt. Inte ärr och bieffekter jag kan komma att dras med livet ut. Ta hand om varandra. 

När det vänder

I Måndags fick jag äntligen komma hem. Tror aldrig jag varit så glad att det kommit glädje tårar. Men där och då så var det min spontana reaktion när läkaren sa att mina värden äntligen såg bra ut, och att jag äntligen har ett immunförsvar igen. 

Det är ofta som jag känner att kroppen sviker mig. Varför har jag fått en kropp som i sin tur fått cancer? Svårt att stå här och på något sätt acceptera att kroppen sviker knoppen. För som jag skrivit mycket om tidigare så vill knoppen så himla mycket mer än vad kroppen nu orkar med. Därför har senaste veckan varit ett helvete. Där kroppen återigen har svikit mig. Ligga där hjälplös och isolerad på sjukhuset, där det enda man kan göra är att hålla tummarna och hoppas på att kroppen för en gångs skull ska kriga och vända till att faktiskt jobba med mig och inte emot mig. Så att få svart på vitt att mina värden är bra och att få komma hem, har aldrig känts bättre. 

Känner mig äntligen som en ''normal'' människa. Kan gå ut bland folk utan att riskera livet. Få komma hem och njuta av livet och min fantastiska sambo. Min klippa i livet nu när det blåser orkan. Han är mitt extra allt när jag själv inte riktigt räcker till. Tacksam och förbannat lycklig att jag har just honom vid min sida. 

Igår åkte även rakapparaten fram. Tröttnade på att se hår lossna så fort jag tog i håret, för att inte glömma trött på att se hår på kudden varje morgon. Så nu känns det fantastiskt, lite obekvämt såklart. Men samtidigt så känns det ruskigt bra, just för att vi är ett steg närmare att det växer ut igen. Tills dess ska jag och min flint fortsätta rocka! 

                                                                                           

Heja kroppen

Lördag och här sitter jag, dag 6 på sjukhuset och vill inget hellre än att få komma hem och sova ordentligt i min egen säng. Blev inlagd i måndags igen efter att ha lyckats hålla mig hemma i hela 2 dagar. Men nu är man utan immunförsvar. 

Det är nu det händer, det är nu kroppen ska kicka cancern riktigt jäkla ordentligt. Cellgifterna är rätt fantastiska och jag är otroligt tacksam för att det finns. Just för att jag ska få kunna välja livet. Men det är nu senaste veckan som verkligheten har lyckats springa ikapp mig. Det är nu jag får se cancerns alla sidor. Det är nu det börjar göra ont och det är nu jag kommit till punkten där jag inser att fan jag är faktiskt sjuk. Matlusten kommer och går, kroppen är tung och nu har håret börjat falla av också. Har tidigare inte känt mig speciellt berörd över att håret kommer ryka. Jag menar för det första så kommer det växa ut och för det andra så har jag fixat världens snyggaste peruk. Men när jag satt där i duschen igår och ser att stora tussar lossnar från huvudet så blir allt så himla verkligt. Utan håret kommer jag och alla i min omgivning ständigt bli påmind om att jag är sjuk. Men om det är någon som kommer rocka in flint så är det fasiken jag! 

 

Nu är iallafall målet att jobba upp mitt immunförsvar så att jag får komma hem. Ta hand om varandra.