sarahellstrom

Kategori: fuckcancer

Bakismoln

Kan med handen på hjärtat säga att detta blogginlägg har varit under konstruktion sedan i fredags. Jag önskar att jag med rättmätiga ord kunde förklara för personer i min omgivning hur det känns i min lilla kropp såhär veckan efter cellgifter, men känns som att alla ord är för fjuttiga och inte riktigt gör känslan rättvis. Den konstanta hjärntröttheten gör det extremt svårt att fungera normalt och känner att jag fortfarande lär mig hur min kropp reagerar på cellgifterna. Trodde det skulle vara lättare än såhär, att det någonstans skulle uppdaga sig ett mönster. Men att ta dagen som den kommer har helt plötsligt fått en helt ny innebörd i mitt liv. I nuläget är det nästan så att man får ta timme för timme istället.

Återigen så mycket frustration. Frustration över att jag inte längre känner min kropp tillräckligt väl för att veta hur jag ska hantera känslorna när kroppen sviker. Hur jag ska agera när jag sitter och försöker läsa en text, men inser att jag för allt i världen inte kan förstå vad det står. Det är som ett enda stort bakismoln som liksom aldrig riktigt vill ta slut. De positiva är att jag faktiskt kan se att det går åt rätt håll, dock absolut inte lika fort som jag vill att det ska. Men om det är någonting jag lärt mig i och med min cancerdiagnos så är det banne mig att lyssna på kroppen och ge den tid. Den gör trotts allt, allt för att du ska bli av med skiten. Vad mer kan jag egentligen begära? 

Börjar känna hur Sara sakta kommer krypandes tillbaka, snart gått en vecka sedan jag fick komma hem från behandling nr två. Mår verkligen bättre och bättre för varje dag vilket är fantastiskt skönt. Snart känner jag mig 100 procent redo för att njuta av julen och mina nära och kära. Ta hand om varandra. 

Kroppen

Går förbi spegeln och hajar till varje gång. Vem är den magra tjejen utan hår? Det är verkligen svårt att ta in att detta är jag. Det är jag som står där i spegeln. Jag saknar min kropp, jag saknar att kunna träna obehindrat och jag saknar att känna mig stark. Visst hade jag förväntat mig att kroppen skulle förändras, men nu när jag väl står här och ser mig själv hårlös och muskellös i spegeln så är det ännu ett wake up call. 

Den här jävla cancern (ursäkta mitt språk) när ska den sluta ta alla fantastiska saker ifrån mig? Självklart är det ett billigt pris att betala med mitt hår och min muskelmassa. För ännu en gång får jag välja livet. Livet är allt för mig just nu och betalar mer än gärna allt för det. Men det är tungt. Tungt att se kroppen och utseendet förändras så himla fort, hinner nog inte riktigt med att anpassa mig utan kastas liksom bara fram och tillbaka hejvilt utan att riktigt kunna stanna upp och andas emellan varven. 

Tillbaka på sjukhuset nu för cellgifter omgång 2, det känns bra att vi efter denna vecka ändå (förhoppningsvis) är halvvägs och en operation står förhoppningsvis på schemat. Ännu ett moment som kommer förändra min kropp, min 21 år gamla kropp. På ett sätt är det fantastiskt att jag gått in i denna behandling, vältränad, frisk och ung. Det ger mig alla förutsättningar till att klara av den här sjukdomen. Jag älskar min kropp för det. Samtidigt så tar det emot något fruktansvärt att behöva acceptera alla förändringar den står inför. Jag som 21 åring ska inte behöva acceptera denna typ av kroppsliga förändringar. Jag ska oroa mig för celluliter och brösttillväxt. Inte ärr och bieffekter jag kan komma att dras med livet ut. Ta hand om varandra. 

När det vänder

I Måndags fick jag äntligen komma hem. Tror aldrig jag varit så glad att det kommit glädje tårar. Men där och då så var det min spontana reaktion när läkaren sa att mina värden äntligen såg bra ut, och att jag äntligen har ett immunförsvar igen. 

Det är ofta som jag känner att kroppen sviker mig. Varför har jag fått en kropp som i sin tur fått cancer? Svårt att stå här och på något sätt acceptera att kroppen sviker knoppen. För som jag skrivit mycket om tidigare så vill knoppen så himla mycket mer än vad kroppen nu orkar med. Därför har senaste veckan varit ett helvete. Där kroppen återigen har svikit mig. Ligga där hjälplös och isolerad på sjukhuset, där det enda man kan göra är att hålla tummarna och hoppas på att kroppen för en gångs skull ska kriga och vända till att faktiskt jobba med mig och inte emot mig. Så att få svart på vitt att mina värden är bra och att få komma hem, har aldrig känts bättre. 

Känner mig äntligen som en ''normal'' människa. Kan gå ut bland folk utan att riskera livet. Få komma hem och njuta av livet och min fantastiska sambo. Min klippa i livet nu när det blåser orkan. Han är mitt extra allt när jag själv inte riktigt räcker till. Tacksam och förbannat lycklig att jag har just honom vid min sida. 

Igår åkte även rakapparaten fram. Tröttnade på att se hår lossna så fort jag tog i håret, för att inte glömma trött på att se hår på kudden varje morgon. Så nu känns det fantastiskt, lite obekvämt såklart. Men samtidigt så känns det ruskigt bra, just för att vi är ett steg närmare att det växer ut igen. Tills dess ska jag och min flint fortsätta rocka! 

                                                                                           

Heja kroppen

Lördag och här sitter jag, dag 6 på sjukhuset och vill inget hellre än att få komma hem och sova ordentligt i min egen säng. Blev inlagd i måndags igen efter att ha lyckats hålla mig hemma i hela 2 dagar. Men nu är man utan immunförsvar. 

Det är nu det händer, det är nu kroppen ska kicka cancern riktigt jäkla ordentligt. Cellgifterna är rätt fantastiska och jag är otroligt tacksam för att det finns. Just för att jag ska få kunna välja livet. Men det är nu senaste veckan som verkligheten har lyckats springa ikapp mig. Det är nu jag får se cancerns alla sidor. Det är nu det börjar göra ont och det är nu jag kommit till punkten där jag inser att fan jag är faktiskt sjuk. Matlusten kommer och går, kroppen är tung och nu har håret börjat falla av också. Har tidigare inte känt mig speciellt berörd över att håret kommer ryka. Jag menar för det första så kommer det växa ut och för det andra så har jag fixat världens snyggaste peruk. Men när jag satt där i duschen igår och ser att stora tussar lossnar från huvudet så blir allt så himla verkligt. Utan håret kommer jag och alla i min omgivning ständigt bli påmind om att jag är sjuk. Men om det är någon som kommer rocka in flint så är det fasiken jag! 

 

Nu är iallafall målet att jobba upp mitt immunförsvar så att jag får komma hem. Ta hand om varandra. 

 

Cellgifter dag 2

Fortfarande en relativt glad tjej som skriver härifrån sjukhussängen. Svårt att inte ha ett leende på läpparna då det konstant är någon i min omgivning som överöser mig med pepp och kärlek utan dess like. Vad skulle jag gjort utan dessa människor? Troligtvis gått ned mig total i den här skiten. Men känner verkligen att jag står högst upp på pyramiden nu, upplyft av fantastiska människor. Har helt klart slagit rekord i flest besökare här på avdelningen, vilket känns skönt. Är rätt jobbigt att vara ensam vissa stunder. Så all närkontakt och all kärlek jag får suger jag åt mig och vrider till någonting positivt. Men ibland förtränger jag att vänner och familj har ett jobb och en vardag att sköta utanför det här. De kan ''kliva av'' det här cancertåget och ta en break, det kan inte jag. Jag är fast här, ständigt kopplad till dropp och cellgifter och ständigt påmind om monstret i min kropp. Men inte fan ligger jag här och sväller för ingenting, nödvändigt för att få gå frisk härifrån. 

Trots att jag kanske inte har energin just nu till att ge tillbaka den enorma kärlek som jag får så vill jag att ni ska veta att min tacksamhet är över skyarna. Ni får mig att må så förbaskat bra trotts skiten som vi faktiskt går igenom tillsammans. Vi mot världen vänner. Ta hand om varandra där ute. 

Cellgifter dag 1

Vänner nu är vi igång, äntligen! Ja jag är glad, glad för att äntligen vara igång med behandling och små steg närmare ett friskt liv. Överlevt första dagen utav 5 med cellgifter (för denna vecka såklart) och mår förväntans värt bra, peppar peppar. Mycket vätskor som ska in i denna lilla kropp och gick upp hela 3 kilo under några timmar igår, en sjuk känsla att känna hur kroppen bara sväller och sväller efter att ha gått ner så himla mycket i vikt tidigare veckor. Tur det finns hjälp att få nu när jag ligger inlagd under perioden jag får cellgifter. 

kroppen känns tung och är konstant trött, utan att lyckas sova för den delen. Tror jag kammade ihop iallafall 5 spridda timmar med sömn trotts illamående. Illamåendet är av någon anledning lägesberoende för mig del. Mår bättre så fort jag ställer mig upp, så räknar med att det blir mycket promenader under dagen. Hade hoppats på att hitta någon promenad/prat kompis här borta men kan klargöra att jag drar ner medelåldern avsevärt, så ska fasiken reka efter umgänge idag med! 

Satte för övrigt in en venport (se bild) i fredags och känner redan att det kommer bli min bästa vän under denna behandling. Jag som stickrädd slipper alltså alla dessa stick i armarna, HUR FANTASTISKT!? tycker ni ska klicka er vidare till min instagram  @sarahellstroom där jag uppdaterar dagligen om ni vill följa min resa mot cancern lite närmare. Kram. 

                           

Fuck cancer

Allt fler dagar med diagnosen cancer går och allt fler tankar trillar in. Så himla mycket tankar att det är svårt att sortera vad som är och vad som egentligen bara är mina egna hjärnspöken. Jag är så ovan med detta, hur gör man egentligen med känslor som bara bubblar upp från ingenstans? Hur gör man när man i vanliga fall är den där människan som håller allt inom sig? Jag är van, van vid att skjuta mina känslor åt sidan och istället dra fram ett glatt leende, trotts att jag egentligen inte alls är glad.

Det är så svårt att veta hur jag ska bete mig när gråten och ilskan bara helt plötsligt står där och knackar på dörren. För i nu läget verkar jag inte ha något annat alternativ än att släppa in dem. Jag krigar varje dag med att faktiskt kunna släppa ner min gard och visa mig svag. Det är svårt, svårt att släppa en del som ändå på något vis speglat min personlighet. Och om det är någonting som har och som fortfarande skrämmer mig i hela det här cancerhjulet så är det att tappa min personlighet och tappa bort mig själv där bland nålstick och sjukhuskorridorer. Jag vill inte vara ''cancersjuka Sara'' för jag känner mig allt annat än sjuk. Jag vill kunna hålla ''riktiga Sara'' vid liv, trotts att jag känner mig som en grönsak varje gång jag sätter min fot innanför sjukhusets dörrar. Tror punkten är kommen där jag faktiskt inte bryr mig vad de gör och ifall det gör ont, för som det ser ut i nuläget så har jag inget val. Allt för livet. 

Dags för mig att låta min fina familj och mina fina vänner kliva in och vara stöttepelare ett tag. Låta mig själv kliva ner från pedistalen för nu ska fokuset ligga på att bli frisk, frisk från den här djävulssjukdomen. fuck cancer. 

 

Det här är nu.

Dags att lätta på hjärtat och få utlopp för mina känslor och mina 1 miljon tankar. 

För lite mer än en månad sedan låg jag glassandes på en strand i Malaysia. Jag gjorde mitt livs resa tillsammans med min bästa vän, såg platser jag aldrig trodde fanns, gjorde saker jag alltid bara drömt om och träffade motiverande och inspirerande människor. Livet var fantastiskt. 

Men om det är någonting jag lärt mig senaste månaden så är det att livet är orättvist, och du kan aldrig förutspå vad som väntar. Det är omöjligt att förbereda sig på dess snabba vändningar och någonstans i detta bara infinna sig i vad som är. För mig var det som att kastas från en fantastisk paradisdröm till att sniffa på helvetet och ovissheten. Vad som är i mitt liv nu är cancer. Du läste rätt, cancer. Det är läskigt att skriva orden och för att inte glömma, skrämmande att se de på min skärm. Hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle sitta här, 21 år gammal och skriva orden jag och cancer i samma mening. Cancer den där djävulssjukdomen som man bara ser om på tv, läser om i tidningar och obekvämt pratar om. På något sätt har det varit så nära men alltid så fruktansvärt långt borta.

Men här sitter jag, 21 år och har precis skrivit orden jag och cancer i samma mening. Verkligheten gör ganska ont ibland, det är ett faktum. Det har nu gått två veckor sedan läkaren satt där mittemot mig och sa orden äggstockscancer och aldrig har jag sett mitt liv passera så snabbt i revy. Aldrig har jag känt mig så maktlös och liten som jag gjorde den där torsdagseftermiddagen. Tårar har sedan dess varvats med så fruktansvärt mycket ilska, varför jag? varför nu? så många frågor som inte ens läkare kan ge svar på. Slumpen är det jag får till svar när jag slänger ur mig frågan. Visst kan jag förstå att slumpen ibland väljer ut de starkaste krigarna till fighten och det den här gången tyvärr blev jag. Men min överlevnads instinkt har aldrig varit starkare och jag är så jävla redo för en fight nu. Redo att ta tillbaka kontrollen på mitt liv och på min kropp. Jag tänker inte sitta här och acceptera att min kropp sviker mig för jag kan och vill så mycket mer med mitt liv. Livet ÄR fantastiskt, för det blir precis vad du gör det till. Som jag sagt sedan start, jag ska vara den positivaste cancerpatienten läkarna någonsin har träffat. För som vi alla vet, hoppet är det sista som överger människan. #fuckcancer