sarahellstrom

Bubbelplast

I morgon har det gått exakt en vecka sedan jag opererades. Har svårt att förstå att det jag så länge haft som målbild nu är gjort, tumören är borta?! Vill skrika ut det för hela världen att höra för fan vad jag har fått gå igenom skit för att ta mig hit. Numera återstår bara ett förband på magen, ett kvitto på att vi faktiskt tog oss hit! Känslan är surrealistisk och att sätta ord på saker är svårt. Mina känslor har ännu en gång runnit ur bägaren och blandats hejvilt med varandra, för helt plötsligt kan jag inte längre styra över dem. Försöker dra i tyglarna men helt utan något gensvar. 

Tankarna har alltid varit att när tumören är borta så är cancern borta, men riktigt så är ju tyvärr inte fallet. Det är så förbannat mycket som har förändrats och som blivit annorlunda i och med cancern. Saker som inte alltid behöver synas utanpå. Inte bara kroppen som har fått sig en rejäl omgång, själen som jag så varsamt lindat in i bubbelplast för att den ska ta så lite skada som möjligt har också fått sig en del kantskador. Det var helt enkelt oundvikligt. Men på något sätt tror jag att jag kommer ut på andra sidan, starkare än någonsin, ödmjukare än någonsin, tacksammare än någonsin, kanske lite skörare än innan men vem har sagt att tårar är någonting dåligt? 

Operationen gick iallafall bra och helt enligt planen. Men att det skulle göra så ont och vara så tungt som det har varit nu senaste veckan kunde jag nog aldrig riktigt förbereda mig på. Nu är det bara att låta kroppen läka och jag måste se till att den får den tiden den behöver. För här ska läkas ordentligt. Jag har ju trotts allt varit vid livets ände och vänt. Det tar tid.

 

Cancer tankar

Att ordet cancer gör människor extremt obekväma är inget nytt. Så fort cancer kommer på tal sänks blickar och den livliga konversationen blir plötsligt obekväm och stel. Ända sedan jag fick min cancerdiagnos så har jag dagligen stött på detta problem, för ja det är ett stort problem att människor inte känner att det kan eller vågar prata om det. För som vi vet så drabbas en, drabbas alla.

Jag är trött på att få sorgsna blickar efter mig. Jag är trött på att behöva möta bekanta som inte vågar möta min blick. Jag är trött på att behöva bli ifrågasatt när jag säger att jag faktiskt mår bra. För tro mig, som cancersjuk så har man även dagar då man får må fantastiskt bra. Att människor i min omgivning ska våga prata om cancer och faktiskt känna att de inte kliver på någons tår är nog min absolut högsta önskan just nu. Cancer behöver faktiskt inte betyda död. 

Måste dock medge att jag har varit en utav dessa som varit obekväm i cancerns andrum. Jag menar inte är det så konstigt att folk blir obekväma och rädda så fort cancer kommer på tal då i princip alla kopplar cancer till död. Men sedan min cancerdiagnos så har jag tokvägrat att se dessa ord tillsammans. Jag ska inte dö i cancer. Aldrig att jag tänker låta denna jävulssjukdom ta över mig och min kropp. Aldrig. 

Har fått extremt många frågor om hur jag kunde känna att någonting var fel och hur jag upptäckte att jag kanske var sjuk. Förstår att folk undrar för som sagt så väcker ofta cancer obehag och rädsla. Tror att folk undrar just för att de ska kunna utesluta att de inte också är drabbade. Men ska jag vara ärlig så var det bara ren tur att jag upptäckte någonting alls. Äggstockscancer har allt som oftast väldigt få eller inga symptom alls, och drabbar oftast aldrig unga människor. Men där låg jag på stranden i Malaysia, solade på rygg och såg en knöl precis vid bikinikanten. Tanken slog mig, shit jag kanske har cancer, men efter som sånt aldrig händer en själv så borstade jag av mig dessa tankar. Väl hemma i Sverige sökta jag hjälp, och tacka gudarna för att jag tog fingrarna ur och faktiskt gjorde det. TACK SARA! Har inte haft några direkta symptom alls, förnst läkaren sitter där och frågar: Har du gått ned någonting i vikt på senaste? och jag hör mig själv vara ja det har jag. Har du varit mycket trött? Ja det har jag. Har du haft mycket problem med magen? Ja det har jag. Helt plötsligt föll alla pusselbitar på plats och 1+1 blev helt plötsligt cancer. Varit mycket arg på mig själv för att jag inte upptänkt någonting tidigare, men läkaren menar på att det hade varit omöjligt för mig att göra det. Uppmanar dock alla som sitter hemma på kammaren och misstänker att något är fel, gör dig själv och alla andra i din omgivning en tjänst och kolla upp det. 

Ta hand om varandra där ute. 

                 

identitetskris

Hallå vänner, det var ett bra tag sedan jag ventilerade med er nu. Känner dock att ett inlägg var väl på sin plats idag.

Har finally återhämtat mig efter senaste behandlingen, det tar fan tid de där med att återhämta sig ordentligt nu. Känner efter varje behandlingstillfälle hur kroppen bara bryts ned mer och mer. Hur saker bara blir jobbigare och jobbigare och hur jag kan lägga till fler bieffekter på min lilla lista. Förbannat att cellgifterna ska köra över de friska cellerna också när det ångar fram i kroppen, försöker acceptera men det är inte alls lätt. 

Haft största identitetskrisen som grädden på moset senaste veckan. Känner lite att jag tappar mig själv och det gör mig så jävla ledsen. Känt mig så tom och ensam, trotts att jag nästan aldrig är ensam. Distansen till ''mitt gamla jag'' blir bara större och större och hur mycket jag än försöker hålla kvar så ser jag hur det glider mellan mina fingrar. Vill ha till baka mitt hår, kunna slänga upp det i en bulle på huvudet. Vill ha tillbaka min styrka och ork att lyfta tungt på gymmet. Jag vet att det kommer tillbaka, jag får höra det så ofta. Men tänker tillåta mig själv att sörja det nu, ni vet gråta en skvätt eller två. Bättre sent en aldrig. Ta hand om varandra.

 

Lyckotårar

Nu har det hänt igen, lyckotårarna har sprutat ännu en gång. 

Ni vet den där känslan när man känner hur den stora stenen som legat tungt pressad över hjärta och själ under en väldigt lång tid, äntligen faller till marken. Den känslan har flugit runt som små sommarfjärilar i min mage de senaste dagarna. Trodde aldrig att jag kunde känna en sådan här stark tacksamhet. Tacksamhet till kroppen, tacksamhet till vården, tacksamhet till att vi betalar skatt, tacksamhet till mina vänner, familj och sambo. Tacksam för att vi tillsammans gjort allt i vår makt för att jag ska kliva ur cancersnurran med livet framför mig.

Jag är inte frisk, men efter att ha plågat mig igenom alla röntgenundersökningar och gynundersöknigar ännu en gång så fick vi äntligen glädjebeskedet som vi väntat så länge på. Tack kroppen för att du väljer att jobba med mig och för att du svarar så fantastiskt bra på cellgifterna! Ovissheten om kroppen klarar av cellgifterna och ovissheten kring om cellgifterna faktiskt funkar är nu som bortblåsta, för vänner nu vet vi att vi är på väg åt rätt håll. Kroppen har svarat fantastiskt bra på cellgifterna trotts endast två behandlingar och tumören har krympt betydligt. Vill bara skriva orden ''tumören har krympt'' om och om igen för det är så fruktansvärt fantastiskt!

Jag kan nu smått börja se en framtid igen, den framtid som blev bortsliten ifrån mig den där hösteftermiddagen. En framtid som innehåller resor, utbildning, äventyr och familj. Dödsångesten kan slänga sig i väggen för här är det jag som vinner. Ta hand om varandra. 

                                                          

 

 

Fem minuter av ditt liv

Jag vill att ni tar er fem minuter och läser igenom denna lilla lista som jag kom över för några dagar sedan. Viktig för mig, och för många andra cancerdrabbade. Läs och ta med er. 

Så vill vi bli bemötta:

  • Fråga hur jag mår.
  • Prata med mig som vanligt, jag är fortfarande samma person.
  • Tycker du att det är jobbigt? Berätta vad som är jobbigt.
  • Hör av dig, även då jag inte orkar.
  • Titta på mig ordentligt istället för att smygtitta.
  • Finns för mig innan, under och efter min behandling. Missa framförallt inte de sistnämnda!
  • Ha tålamod med mig och ta inte illa upp om jag är tröttare än vanligt. 
  • Skoja med mig. 
  • Följ med mig på behandlingar.
  • Följ med och jogga en kilometer med mig. Även om du egentligen skulle jogga åtta.
  • Prata med mig om vardagliga saker även fast jag är sjuk.
  • Krama mig, jag smittar inte. 
  • Vill du veta något? fråga!
  • Säg att jag är fin, även när jag själv inte ser det. 
  • Lyssna!

Så vill vi INTE bli bemötta:

  • Jämför inte mig och min ork med andra du känner som haft cancer.
  • Sluta inte höra av dig, även om jag ofta säger nej till dina idéer.
  • Bli inte rädd.
  • Titta inte bort då vi möts.
  • Skämta inte om håret innan du vet mina tankar och känslor kring det.
  • Berätta inte om de som dött i cancer.
  • Behandla mig inte som någon porslinsdocka. 
  • Glöm inte bort att bjuda med mig.
  • Säg inte att jag kommer klara mig för att jag är stark. Cancer är ingen prestationstävling. 
  • Fråga inte hur jag mår om du inte orkar stanna och lyssna på svaret.
  • Tyck inte synd om mig. 
  • Säg inte ''kämpa'', det antyder att jag har ett val. Bara jag kämpar tillräckligt bra. 

Bakismoln

Kan med handen på hjärtat säga att detta blogginlägg har varit under konstruktion sedan i fredags. Jag önskar att jag med rättmätiga ord kunde förklara för personer i min omgivning hur det känns i min lilla kropp såhär veckan efter cellgifter, men känns som att alla ord är för fjuttiga och inte riktigt gör känslan rättvis. Den konstanta hjärntröttheten gör det extremt svårt att fungera normalt och känner att jag fortfarande lär mig hur min kropp reagerar på cellgifterna. Trodde det skulle vara lättare än såhär, att det någonstans skulle uppdaga sig ett mönster. Men att ta dagen som den kommer har helt plötsligt fått en helt ny innebörd i mitt liv. I nuläget är det nästan så att man får ta timme för timme istället.

Återigen så mycket frustration. Frustration över att jag inte längre känner min kropp tillräckligt väl för att veta hur jag ska hantera känslorna när kroppen sviker. Hur jag ska agera när jag sitter och försöker läsa en text, men inser att jag för allt i världen inte kan förstå vad det står. Det är som ett enda stort bakismoln som liksom aldrig riktigt vill ta slut. De positiva är att jag faktiskt kan se att det går åt rätt håll, dock absolut inte lika fort som jag vill att det ska. Men om det är någonting jag lärt mig i och med min cancerdiagnos så är det banne mig att lyssna på kroppen och ge den tid. Den gör trotts allt, allt för att du ska bli av med skiten. Vad mer kan jag egentligen begära? 

Börjar känna hur Sara sakta kommer krypandes tillbaka, snart gått en vecka sedan jag fick komma hem från behandling nr två. Mår verkligen bättre och bättre för varje dag vilket är fantastiskt skönt. Snart känner jag mig 100 procent redo för att njuta av julen och mina nära och kära. Ta hand om varandra. 

Kroppen

Går förbi spegeln och hajar till varje gång. Vem är den magra tjejen utan hår? Det är verkligen svårt att ta in att detta är jag. Det är jag som står där i spegeln. Jag saknar min kropp, jag saknar att kunna träna obehindrat och jag saknar att känna mig stark. Visst hade jag förväntat mig att kroppen skulle förändras, men nu när jag väl står här och ser mig själv hårlös och muskellös i spegeln så är det ännu ett wake up call. 

Den här jävla cancern (ursäkta mitt språk) när ska den sluta ta alla fantastiska saker ifrån mig? Självklart är det ett billigt pris att betala med mitt hår och min muskelmassa. För ännu en gång får jag välja livet. Livet är allt för mig just nu och betalar mer än gärna allt för det. Men det är tungt. Tungt att se kroppen och utseendet förändras så himla fort, hinner nog inte riktigt med att anpassa mig utan kastas liksom bara fram och tillbaka hejvilt utan att riktigt kunna stanna upp och andas emellan varven. 

Tillbaka på sjukhuset nu för cellgifter omgång 2, det känns bra att vi efter denna vecka ändå (förhoppningsvis) är halvvägs och en operation står förhoppningsvis på schemat. Ännu ett moment som kommer förändra min kropp, min 21 år gamla kropp. På ett sätt är det fantastiskt att jag gått in i denna behandling, vältränad, frisk och ung. Det ger mig alla förutsättningar till att klara av den här sjukdomen. Jag älskar min kropp för det. Samtidigt så tar det emot något fruktansvärt att behöva acceptera alla förändringar den står inför. Jag som 21 åring ska inte behöva acceptera denna typ av kroppsliga förändringar. Jag ska oroa mig för celluliter och brösttillväxt. Inte ärr och bieffekter jag kan komma att dras med livet ut. Ta hand om varandra. 

När det vänder

I Måndags fick jag äntligen komma hem. Tror aldrig jag varit så glad att det kommit glädje tårar. Men där och då så var det min spontana reaktion när läkaren sa att mina värden äntligen såg bra ut, och att jag äntligen har ett immunförsvar igen. 

Det är ofta som jag känner att kroppen sviker mig. Varför har jag fått en kropp som i sin tur fått cancer? Svårt att stå här och på något sätt acceptera att kroppen sviker knoppen. För som jag skrivit mycket om tidigare så vill knoppen så himla mycket mer än vad kroppen nu orkar med. Därför har senaste veckan varit ett helvete. Där kroppen återigen har svikit mig. Ligga där hjälplös och isolerad på sjukhuset, där det enda man kan göra är att hålla tummarna och hoppas på att kroppen för en gångs skull ska kriga och vända till att faktiskt jobba med mig och inte emot mig. Så att få svart på vitt att mina värden är bra och att få komma hem, har aldrig känts bättre. 

Känner mig äntligen som en ''normal'' människa. Kan gå ut bland folk utan att riskera livet. Få komma hem och njuta av livet och min fantastiska sambo. Min klippa i livet nu när det blåser orkan. Han är mitt extra allt när jag själv inte riktigt räcker till. Tacksam och förbannat lycklig att jag har just honom vid min sida. 

Igår åkte även rakapparaten fram. Tröttnade på att se hår lossna så fort jag tog i håret, för att inte glömma trött på att se hår på kudden varje morgon. Så nu känns det fantastiskt, lite obekvämt såklart. Men samtidigt så känns det ruskigt bra, just för att vi är ett steg närmare att det växer ut igen. Tills dess ska jag och min flint fortsätta rocka! 

                                                                                           

Heja kroppen

Lördag och här sitter jag, dag 6 på sjukhuset och vill inget hellre än att få komma hem och sova ordentligt i min egen säng. Blev inlagd i måndags igen efter att ha lyckats hålla mig hemma i hela 2 dagar. Men nu är man utan immunförsvar. 

Det är nu det händer, det är nu kroppen ska kicka cancern riktigt jäkla ordentligt. Cellgifterna är rätt fantastiska och jag är otroligt tacksam för att det finns. Just för att jag ska få kunna välja livet. Men det är nu senaste veckan som verkligheten har lyckats springa ikapp mig. Det är nu jag får se cancerns alla sidor. Det är nu det börjar göra ont och det är nu jag kommit till punkten där jag inser att fan jag är faktiskt sjuk. Matlusten kommer och går, kroppen är tung och nu har håret börjat falla av också. Har tidigare inte känt mig speciellt berörd över att håret kommer ryka. Jag menar för det första så kommer det växa ut och för det andra så har jag fixat världens snyggaste peruk. Men när jag satt där i duschen igår och ser att stora tussar lossnar från huvudet så blir allt så himla verkligt. Utan håret kommer jag och alla i min omgivning ständigt bli påmind om att jag är sjuk. Men om det är någon som kommer rocka in flint så är det fasiken jag! 

 

Nu är iallafall målet att jobba upp mitt immunförsvar så att jag får komma hem. Ta hand om varandra. 

 

Cellgifter dag 2

Fortfarande en relativt glad tjej som skriver härifrån sjukhussängen. Svårt att inte ha ett leende på läpparna då det konstant är någon i min omgivning som överöser mig med pepp och kärlek utan dess like. Vad skulle jag gjort utan dessa människor? Troligtvis gått ned mig total i den här skiten. Men känner verkligen att jag står högst upp på pyramiden nu, upplyft av fantastiska människor. Har helt klart slagit rekord i flest besökare här på avdelningen, vilket känns skönt. Är rätt jobbigt att vara ensam vissa stunder. Så all närkontakt och all kärlek jag får suger jag åt mig och vrider till någonting positivt. Men ibland förtränger jag att vänner och familj har ett jobb och en vardag att sköta utanför det här. De kan ''kliva av'' det här cancertåget och ta en break, det kan inte jag. Jag är fast här, ständigt kopplad till dropp och cellgifter och ständigt påmind om monstret i min kropp. Men inte fan ligger jag här och sväller för ingenting, nödvändigt för att få gå frisk härifrån. 

Trots att jag kanske inte har energin just nu till att ge tillbaka den enorma kärlek som jag får så vill jag att ni ska veta att min tacksamhet är över skyarna. Ni får mig att må så förbaskat bra trotts skiten som vi faktiskt går igenom tillsammans. Vi mot världen vänner. Ta hand om varandra där ute. 

Cellgifter dag 1

Vänner nu är vi igång, äntligen! Ja jag är glad, glad för att äntligen vara igång med behandling och små steg närmare ett friskt liv. Överlevt första dagen utav 5 med cellgifter (för denna vecka såklart) och mår förväntans värt bra, peppar peppar. Mycket vätskor som ska in i denna lilla kropp och gick upp hela 3 kilo under några timmar igår, en sjuk känsla att känna hur kroppen bara sväller och sväller efter att ha gått ner så himla mycket i vikt tidigare veckor. Tur det finns hjälp att få nu när jag ligger inlagd under perioden jag får cellgifter. 

kroppen känns tung och är konstant trött, utan att lyckas sova för den delen. Tror jag kammade ihop iallafall 5 spridda timmar med sömn trotts illamående. Illamåendet är av någon anledning lägesberoende för mig del. Mår bättre så fort jag ställer mig upp, så räknar med att det blir mycket promenader under dagen. Hade hoppats på att hitta någon promenad/prat kompis här borta men kan klargöra att jag drar ner medelåldern avsevärt, så ska fasiken reka efter umgänge idag med! 

Satte för övrigt in en venport (se bild) i fredags och känner redan att det kommer bli min bästa vän under denna behandling. Jag som stickrädd slipper alltså alla dessa stick i armarna, HUR FANTASTISKT!? tycker ni ska klicka er vidare till min instagram  @sarahellstroom där jag uppdaterar dagligen om ni vill följa min resa mot cancern lite närmare. Kram. 

                           

Fuck cancer

Allt fler dagar med diagnosen cancer går och allt fler tankar trillar in. Så himla mycket tankar att det är svårt att sortera vad som är och vad som egentligen bara är mina egna hjärnspöken. Jag är så ovan med detta, hur gör man egentligen med känslor som bara bubblar upp från ingenstans? Hur gör man när man i vanliga fall är den där människan som håller allt inom sig? Jag är van, van vid att skjuta mina känslor åt sidan och istället dra fram ett glatt leende, trotts att jag egentligen inte alls är glad.

Det är så svårt att veta hur jag ska bete mig när gråten och ilskan bara helt plötsligt står där och knackar på dörren. För i nu läget verkar jag inte ha något annat alternativ än att släppa in dem. Jag krigar varje dag med att faktiskt kunna släppa ner min gard och visa mig svag. Det är svårt, svårt att släppa en del som ändå på något vis speglat min personlighet. Och om det är någonting som har och som fortfarande skrämmer mig i hela det här cancerhjulet så är det att tappa min personlighet och tappa bort mig själv där bland nålstick och sjukhuskorridorer. Jag vill inte vara ''cancersjuka Sara'' för jag känner mig allt annat än sjuk. Jag vill kunna hålla ''riktiga Sara'' vid liv, trotts att jag känner mig som en grönsak varje gång jag sätter min fot innanför sjukhusets dörrar. Tror punkten är kommen där jag faktiskt inte bryr mig vad de gör och ifall det gör ont, för som det ser ut i nuläget så har jag inget val. Allt för livet. 

Dags för mig att låta min fina familj och mina fina vänner kliva in och vara stöttepelare ett tag. Låta mig själv kliva ner från pedistalen för nu ska fokuset ligga på att bli frisk, frisk från den här djävulssjukdomen. fuck cancer. 

 

Det här är nu.

Dags att lätta på hjärtat och få utlopp för mina känslor och mina 1 miljon tankar. 

För lite mer än en månad sedan låg jag glassandes på en strand i Malaysia. Jag gjorde mitt livs resa tillsammans med min bästa vän, såg platser jag aldrig trodde fanns, gjorde saker jag alltid bara drömt om och träffade motiverande och inspirerande människor. Livet var fantastiskt. 

Men om det är någonting jag lärt mig senaste månaden så är det att livet är orättvist, och du kan aldrig förutspå vad som väntar. Det är omöjligt att förbereda sig på dess snabba vändningar och någonstans i detta bara infinna sig i vad som är. För mig var det som att kastas från en fantastisk paradisdröm till att sniffa på helvetet och ovissheten. Vad som är i mitt liv nu är cancer. Du läste rätt, cancer. Det är läskigt att skriva orden och för att inte glömma, skrämmande att se de på min skärm. Hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle sitta här, 21 år gammal och skriva orden jag och cancer i samma mening. Cancer den där djävulssjukdomen som man bara ser om på tv, läser om i tidningar och obekvämt pratar om. På något sätt har det varit så nära men alltid så fruktansvärt långt borta.

Men här sitter jag, 21 år och har precis skrivit orden jag och cancer i samma mening. Verkligheten gör ganska ont ibland, det är ett faktum. Det har nu gått två veckor sedan läkaren satt där mittemot mig och sa orden äggstockscancer och aldrig har jag sett mitt liv passera så snabbt i revy. Aldrig har jag känt mig så maktlös och liten som jag gjorde den där torsdagseftermiddagen. Tårar har sedan dess varvats med så fruktansvärt mycket ilska, varför jag? varför nu? så många frågor som inte ens läkare kan ge svar på. Slumpen är det jag får till svar när jag slänger ur mig frågan. Visst kan jag förstå att slumpen ibland väljer ut de starkaste krigarna till fighten och det den här gången tyvärr blev jag. Men min överlevnads instinkt har aldrig varit starkare och jag är så jävla redo för en fight nu. Redo att ta tillbaka kontrollen på mitt liv och på min kropp. Jag tänker inte sitta här och acceptera att min kropp sviker mig för jag kan och vill så mycket mer med mitt liv. Livet ÄR fantastiskt, för det blir precis vad du gör det till. Som jag sagt sedan start, jag ska vara den positivaste cancerpatienten läkarna någonsin har träffat. För som vi alla vet, hoppet är det sista som överger människan. #fuckcancer